Funderingar

Jag fascineras över människans förmåga att gå vidare. Jag tänker en del på mitt ex. Inte för att jag vill ha tillbaka han, utan för att jag kan inte låta bli att undra vad han pysslar med i sitt liv nu. Jag kan inte heller låta bli att undra om han glömt mig, och släppt allt – på riktigt. Som om dessa tre år aldrig existerat.

Jag vet inte ens om vi skulle hälsa på varandra om vi sågs idag.

Ibland undrar jag om han ens finns. Det känns som han var en synvilla, en illussion, en fantasibild – skapad av mig.

Jag gick aldrig på djupet av mig själv, jag tog det som var nämast till hands och utnyttjade det flitigt. Tills jag slet ut det till sista trasan. Sen fanns det inget kvar. Inget mer att hämta, inget mer att ge, inget mer att slita ut…

Kanske glömde jag bort att han var verklig. Och nu vet jag inte ens om han fanns på riktigt. Känns mer som jag förlorat en osynlig vän. Som Molgan, i Alfons Åberg.

Allt känns som en dröm, overkligt. Och jag kan inte ens erinra mig vissa specifika stunder, lukter, händelser, situationer längre…allt försvinner.

Jag har kommit över bland det svåraste som hänt mig, och förmågan att gå vidare är så oerhörd stark. Jag visste det innan, men hade glömt.

Jag kommer säkerligen glömma igen, men å andra sidan kanske jag inte behöver få uppleva detta igen.

Jag hoppas inte det iallafall…

Mer Italien

Jag är ju ändå inne på Italien, så jag kan lika gärna köra på….

 

Eros Ramazzotti är ju inte helt fel heller. Iallafall inte för några år sen. Ryktet säger att hans kroppshydda expanderat kraftigt den sista tiden. Fast det vet man ju aldrig hur det är med sånt – och å andra sidan är ju det aldrig något som jag kommer få lida ont för ändå…

 

Enjoy, enjoy…

All good things come to an end

Jag har den sista tiden fått tillfället att umgås med människor, som jag vanligtvis inte umgås med. Jag har mått så bra av det, och det har hjälpt mig en stor del på vägen.

Mina ögon öppnas mer och mer. Jag förstår mer och mer. Om livet. Om mitt liv. Allt är inte vad det verkar. Och ändå fungerar det så utomordentligt bra. Oförskämt bra.

Pusselbitar faller på sina platser likt ett vårregn. Och allt är bara så underbart vackert. Uppenbarelse? Ja, det känns så.

Negativa tankar försvinner ur tomma intet. Jag utmanar mig själv mer och mer. Jagar det negativa, men får aldrig tag på det.

Kommer aldrig ikapp. Det försvinner mer och mer. Jag hittar hem.

Då Något tog slut. Något som då var helt underbart. Enligt min egna utsago. I ett lätt förvirrat tillstånd.

Nu vid närmare eftertanke var just detta ”All god things come to an end” det enda vettiga som hände. 

För om det nu var så fantastiskt bra – varför tog det då ens slut?

Heavenly nobodies

Nån gång i livet möter vi människor som får oss att tappa andan. Människor som gör ett märkbart positivt och förvirrat intryck på oss. Mötet kan vara över på några timmar, eller kanske t o m bara vara ett par minuter. Men det spelar ingen roll -mystiken kvarstår.

Och ett behov – av något som egentligen inte alls ska finnas där – har fått sin början. Jag avgudar de människor som får mig att gapa av förvåning [på ett positivt sätt]. Jag beundrar de människor som inte är sådär förutsägbara ända in i benmärgen. Jag avundas de människor som kan, vill och vågar gå mot strömmen.

Jag har inget emot normalitet. För frågan är just det: Vad är normalt, och inte? Men just denna samhällsmall gör livet så mycket tristare i många avseenden. Människor vågar mindre och slutar växa som människor. Kanske inte generellt – men det kanske är vanligare än vad vi tror. Vad vi vågar tro. Vad vi vill tro.

Jag avgudar, beundrar, avundas de människor som tryggt står kvar med sitt, när alla andra går. Människor som vågar visa det som är rätt för dom.

Låt mystiken kring beundransvärda människor kvarstå. Så fort locket öppnas försvinner allt, och det går aldrig göra ogjort. Besvikelsen kan bli total – och ännu en hjälte går förlorad. Offrad för det verkliga livet. Och för det normala samhället.

”If you want heroes, keep them safe. They don´t stand up to life. So lock them in your soul and lose the key”

Det gör ont när knoppar brister

Min vän Mejran sa en gång till mig: ”Du saknar ju inte X som person, utan det ni delade i vardagen. Och det kan du få igen, ihop med vilken annan kille som helst – fast ännu bättre.”

                        

Detta sades i en känsloladdad stund. Jag var förvirrad. Sa förmodligen konstiga saker. Då är det super att ha fina vänner som vet….som inte är rädda för att säga som det är…som vågar trycka in sanningen i skallen på mig…även om jag blir mer ledsen – men modet ligger hos dom och hos mig.

Tillsammans delar vi på det svåra, och hjälps åt.

Tack!

11 år sen

Någon som kommer ihåg den där handsken? Ha ha ha

Bildspel kommer så fort jag och datorn får en hyfsad bra kväll tillsammans. Annars kanske det är hög tid att fundera på att byta till en ny.

Till en Mac kanske?. En vit då. Of course…

Men bildspel kommer…promise

Nostalgi

Grävde fram lite gamla kort förut. Från svunna tider. Tänkte försöka sätta ihop något typ av bildspel alt. kollage av det bästa från det bästa.

Nu snackar vi tio år tillbaka.

Kan inte låta bli att ge ett litet provsmak redan nu.

Grabbarna på kortet är dom, då för tiden, ständigt partajjande  festprissarna Martin, Sanny & Tryggve. Och killen i knät är väl Johan utgår jag ifrån.

Japp, det var tider det. Jag förstod inte just då, när det väl skedde, hur kul vi egentligen hade ihop. Helg efter helg efter helg, i två-tre års tid. Jag och Jessica + 7 galna killar. Nu fattar jag. Det var aldrig tråkigt liksom. Och nu är det över, för länge sedan.

Suck.

Sol, sol, sol

Var på en promenad förut, längst vattnet. Jag såg en grön parkbänk, och tog helt enkelt tillfället i akt. Jag slog mig ner. Först sittandes. Men så blev jag dåsig. Sen blev det som det blev. I några timmar.

Skönt var det iallafall.

Efter det köpte jag årets första sommarglass. En Tip-Top. Fick ätit hälften, innan jag tappade den i gruset. ”Klant” är mitt andra namn.

Imorgon blir det jag och kollektivtrafiken igen. Tur att det finns radio i mobiltelefonen.Nu när jag fått lämna tilllbaka den braiga iPoden – för tydligen var jag inte ägare på ”riktigt” till denna.

Vi fick väl typ ett år ihop iallafall – jag och iPoden.

Bättre än inget.

I skuggan av Jo

Låt mig ovan få presentera ”Skuggan av Jo”.

Jo- Det är Du som är grym!!!!

   

---

Idag står det om Johanna Sällström i dagstidningarna.Varför hon tog sitt liv.

Fast i grund och botten förstår man ju att en människa, som begår självmord, mår hyfsat dåligt.

Lägger man då till det faktum att hon efterlämnar sin lilla dotter – då förstår man nästan ännu mer vidden av hur trasig hon måste varit i själen.

Som mamma älskade hon sin dotter över allt annat – men inte tillräckligt.

Jag känner fortfarande sorgen.

Värmande

Fick ett uppmuntrande mess igår kväll av f.d kollegan Amanda.

Uppmuntrande ur två olika synvinklar

Hon skriver från hjärtat, och på ett roligt sätt.

Messet räddade en del av min miserabla sjuk-kväll.

Kreativa Amanda, så komisk emellanåt – och inte alls sådär humorbefriad…

Nödvändiga ting

Saker jag inte kan, eller vill, klara mig utan just nu…

 Min älskade pincett, dyr men mycket älskvärd

Clinique´s mascara ”High impact” –

                               Lancome, släng dig i väggen!

Min evighets-nagelfil. Inköpt för 11 år sen.

                                              Oumbärlig!

iPoden – låt gå att den hör till

                           det dåliga förflutna…men men…

Den röda släktklenoden, Tack Jenny

Brandsläckaren i trappen…och en blomma…

                                                   ha ha ha

Kanske dags att börja förbereda snackset, innan jag hoppar in i duschen. Handlade förut, så nu känns det soft. Just därför kan jag sitta vid datorn och blogga om livets onödiga händelser…men bara en stund till.

Notis: iPoden finns inte längre i mitt liv. Men däremot i någon annans. Grattis!

Släpp demonerna fria, det är vår

Slutligen har det klarnat ännu mer, och slutprocessen är inom räckhåll. Separationen som startade i oktober mellan mig och mitt ex tycks till slut gå mot sitt slut, för min del. Känslomässigt sett.

Många tårar har fällts på mina kinder, många inre kamper har slagits i mina tankar, äntligen ska jag få utdelning för detta.

Denna demon släpper jag fri nu. Fri i mitt inre, och fri i mina tankar. Låt hända det som ska hända.

Vad skulle jag göra utan mina vänner? Som finns där, som ställer upp, som står ut med mitt dravel, som orkar se mina tårar, som vill hjälpa, som peppar mig, som är troget lojala mot mig och mina känslor. Jag tror att jag skulle bli ett rö för vinden. Men är inte hundra på det, Men ibland känns det så. Mina vänner skapar inte mitt liv, men dom hjälper mig i svåra stunder att fortsätta tro på mig själv och det jag är – utan att förlora mig själv i hjälplöshetens klor.

Love U 4ever – vet inte för min värld hur jag någonsin kommer kunna återgälda allt som ni gör för mig. Jag kan bara lova er lång och trogen tjänst, även i fortsättningen. Men det kanske duger så.