Everybody changes

För ett tag sedan pratade jag och en vän om förändringar. Vännen frågade mig om förändringar är något dåligt eller bra. Well, det beror ju helt och hållet på. Vi diskuterade kring detta. Så länge en förändring gynnar ditt liv, leverne, självinsikt, självkänsla och allt det där, så är ju förändringar mer än väl välkommet.

Förändringar kan göra att du går vilse och kanske aldrig hittar tillbaka igen.

Förändringar kan göra att du går vilse, men att du sedan hittar en ny och bättre väg tillbaka.

Det är skrämmande att ens tänka tanken att förlora bitar av sig själv. Det är något som går förlorat, för att aldrig återvända. Så tänker jag fortfarande.

Även om vägen, du hittar på nytt, är bättre än det förgångna kan det vara så jäkla svårt att släppa det gamla och dåliga.

Det gamla har format det liv jag lever idag.

Vi lever i ett förbund.

Det dåliga gjorde att jag hamnade där jag är idag. Det går aldrig att komma ifrån, allt hör ihop. Mer eller mindre.

Vare sig vi vill eller inte.

Vi placerar händelser i fack. Eller placeras vi människor i fack av ödet? Skit samma, allt hör ihop och det är bara att inse.

Jag vill aldrig ändra på något. Jag förändrades, och jag hittade tilbaka. Jag tänker på svunna tider. Jag har en hung-up, sen 5 år tillbaka. Jag tänker, funderar och önskar ibland.

Men på riktigt vill jag aldrig tillbaka.

Nya förändringar sker hela tiden med oss. Vi märker det bara inte. För dom är så obetydligt små. Men inte obetydliga för vår utveckling. Vi vet bara inte om det.

Vi rusar förbi. För att vi vill leva. Vi vill hinna. Hinna ikapp livet. Vi hinner aldrig ikapp.

Ibland stannar vi upp och undrar vad det var som hände. Och hur det hände. Vi har ändrats, och vi rådfrågar varandra hur vi ska fortsätta livet.

Hållplats.

Men ibland glömmer vi, och det är då förändringar hamnar i en negativ form.

För kontrollen är helt plötsligt utom räckhåll. En kontroll vi tror finns där för oss.

Lurade.

Förändringar måste ske för att vi ska kunna överleva som enskilda individer…någon annan väg finns inte att gå, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas…

Kompisros

Hittade denna hälsning från Mejran.

Mailat till mig på dagen för ett år sen.

Kommer ihåg den dagen.

Jag var ledsen då.

Annat är det idag.

Nu är jag aldrig ledsen längre.

Förr om tiden

då vi festade ihop med grabbarna, dessa minnen väcker helt klart ett mycket starkt behov av att få festa ihop igen.

Definitivt.

Härliga minnen. Galna minnen.

Det är inte bara Babsan som får sig en släng av nostalgins vånda när Martin slänger in en hälsning till oss på bloggarna, utan även lilla jag.

Jag vet inte hur det är med Babsan, men för min del gjorde denna hälsning min dag.

Att jag kunde bli så löjligt glad för en hälsning från någon jag inte sett på år och dag.

Skulle till och med kunna sträcka mig så långt och påstå att jag gått omkring på små rosa moln hela jäkla dagen, p g a det ovannämnda.

Sjukt.

Hoppas Martin läser detta, så han får sig ett gott skratt.

Ha ha ha

På bilden ovan: Babsan, jag, Holger och Villa-mössan.

Datum: 1997-01-25

Nyckelord: Villa-Bk, Villa-Bk´s hejaramsa x 10000 ggr, lånad top, misslyckad(?) färgning, aceton…minns det som det var igår, ha ha ha

Babsan: Ska sätta fart på bildspelet nu. Är inspirerad till max nu

Tallen

Men vad supernice att just du, Martin S, tittade förbi . Samt alla andra som närvarade, alkoholberusade och odrägliga. Som i vanlig ordning.

Jag utgår ifrån att du sparat min blogg bland favoriter, så att du lätt kan kolla vad jag pysslar med nu för tiden.

Jag utgår även ifrån att Du bjuder in mig (samt Babsan) till nästa party, med eller utan pool, ha ha ha

Du kommer väl ihåg hur kul vi hade emellanåt på gamla goda tiden, då vi inte var osams – ha ha ha

Som t ex på bilden ovan, taget i Skara 1997 – senare den kvällen åt Bit upp min hamburgare, medans någon annan hele höll fast mig.

Remember?

Å andra sidan har jag sjukt bra minne.

Ha ha ha

På återseende käre vän

Now you see him, now you don´t

Nu för tiden känns det som om föregående tre år aldrig hänt. Kanske beror det på att jag fått bearbetat separationen på ett någolunda hälsosamt sätt (även om det såg väldigt dystert ut ett tag i början), fått prata av mig i tid och otid med mina vänner, fått gråta ut i tid och otid hos mina vänner och framförallt: Att mina vänner alltid funnits där hos mig.

Nu för tiden känns det som om exet inte ens existerar. Jag ser han aldrig. Jag cyklar nästan dagligen förbi där han bor. Men jag ser han aldrig. Och inte för att jag har något större behov av det heller. Jag har ingen aning vad han gör, och jag bryr mig inte nämnvärt heller. Jag förundras mest över hur snabbt människor kan försvinna, lika snabbt som de en gång poppat upp.

Nu för tiden känns det som om jag inte känner han. Det känns som om jag aldrig gjorde det någon gång. Och kanske var det så. Att vi inte kände varandra, egentligen. Men vi trodde det. Jag vet inte ens om han skulle hälsa på mig om vi sprang på varandra idag, än mindre stanna upp för att snacka lite allmänt. Jag vet inte ens om jag själv skulle göra det. Inte för att agera wrong eller nåt. Nej inte alls, men kanske blir jag disträ (som vanligt) och agerar förvirrat (även det vanligt förekommande), stället  för normalt.

Är det kanske därför allt känns så avlägset nu? Allt känns som taget ur en dålig film.

Fast till detta hör ändå att jag en gång i månaden faktiskt får ett livstecken från han.

Innan den siste varje månad ligger Ikea-räkningen prydligt i mitt postfack.

(Han lånade ut sitt Ikea-kort till mig innan jag flyttade ut)

Då vet jag att han finns.

Fast däremellan är det mycket lätt att tro att han var en fantasi, skapad av mitt eget sjuka inre.

The higher the climb, the longer the fall

Mycket i livet handlar om att våga. Såhär i efterhand kan jag lätt ångra mig själv. Ångra att allt hände, och att jag tillät det hända. Jag kan lätt ångra att jag gjorde på ett visst sätt, vid ett visst tillfälle för 10 år sedan. Jag kan ångra och bli bitter.

För att leva måste man våga. Jag vågade. Fast det visste jag inte när det pågick. Och vem gör det alls? Vi tror alltid att vi har kontrollen, vi lurar oss själva. För allvarligt talat, varför skulle vi ha kontrollen? Vem har sagt att det är så? Det kan vara så, men det behöver inte alls vara så. Bara för att vi hela tiden tror…

Jag vågar fortfarande. Nu är jag medveten om det. Och jag vill fortsätta våga.

Jag kan fortsätta tänka tillbaka på allt jag gjort som jag inte borde gjort.

Och på allt jag borde gjort.

Utan att falla tillbaka.

Men jag gör inte det.

Varken tänker på det, eller faller tillbaka.

Och skulle jag falla igen, då vet jag att jag fixar det ändå.

För att citera min kloke vän Mejran: ”Livet är inte ett prov du måste ha alla rätt på. Blunda och hoppa.”

Linda

Grinigheten höll på att ta över min oerhört spännande vardag ordentligt förut. Och ibland ska man ju ha tur med. Jag loggade in, sur som ett åskemoln, på msn:n och fann där till min stora glädje att Linda var inloggad. Det är alltid ett bra tecken. För mig iallafall.

Nu var det ett tag sedan jag snackade med Linda. Men så tycks vi välja våra pratstunder med omsorg. Då vi är på kasst humör bägge två. Ha ha ha.

Vi gnällde ett tag, och sedan var vi bägge på mycket bättre humör. TACK!!!!!

Är det sånt man kallar ”Räddare i nöden”?. Skit samma, det hjälpte iallafall.

Linda är guld värd. Vi förstår alltid varandra. Håller oss på samma våglängd. Vet att driva med oss själva (även kallad självdistans), och veta att den andra förstår. Utan att behöva förklara vidare. Poängen kvarstår därmed.

Lustigt, när vi växte upp var vi så olika. Vi befann oss i  olika världar. Nu är vi mer lika än någonsin. Tankesätt, värderingar…viljan att lyssna, diskutera och hjälpa.

Mognad? Utveckling? Eller bara ett naturligt led i ett samhälle fyllt av fördomar, ytlighet, och substitut för den äkta människa? Där människor som vågar leva, söker sig till varandra. Bort från alla plagiat. Av rädsla för att försvinna. I en kamp för att inte dras ner i samhällsträsket, som förgör mer än utvecklar.

Jag har ingen aning faktiskt…

Jag vet bara att jag alltid kommer skala av livet, till den innersta kärnan.

Och mina kloka vänner finns alltid där att bistå med en hjälpande hand.

Jenny: Ni gör alltid mer för mig, än tvärtom. Så är det bara. Jag är bara jag liksom.

Ni är ju helt enkelt underbara! Puss!!!

Truth doesn´t make a noise

Har varit vaken sen kl 06:00. Har inte kunnat sova. Mardrömmarna är borta. Exet har inte besökt mina drömmar sen den där ”avskedsdrömmen”. För det var väl så det var, ett avsked då han pussade mig. Men ändå kan jag inte sova.

Vemodet kommer över mig och jag vet att sätta punkt en gång för alla. Låsa alla dörrar och kassera alla nycklar. Jag vet att jag gjort detta för länge sedan, men nu känns allt så närvarande. Allt i mitt lv.

Jag rensar och rensar…i mitt inre (ja, fortfarande) och bland alla mina attrialjer. Jag kasserar allt som hör till det dåliga förflutna. Som hör till det jag glömt. Jag har inget val. Jag måste.

Vinden är snart full, och jag har skalat av det ytliga och opersonliga i mitt hem till max.

Mitt hem får liv genom böcker, skivor, foton och tidningar.

Snart kastar jag ut tv:n för gott…

Det finns mer att göra.

Så mycket mer att göra.

Alla möten med människor känner jag in i benmärgen. Jag kommer ihåg varje sekund. Jag observerar allra minsta – i mitt inre. Till det yttre är jag fortfarande lika disträ.

Allt känns påtagligt, och mina krafter är större än någonsin. Jag har ork och kraft. Men den inre stressen sätter stopp. Eller kör mig till stupet. Jag känner ingen press från något håll, inget stopp, ingen broms.

Jag behöver bromsa. Jag har gjort det. Men inte tillräckligt länge. Eller?

Känslan att nu inte känna igen mig. Jag har aldrig varit här förut. Jag vet inte hur jag ska hantera det.

Jag vet bara att jag vill förbli i denna sinnesstämning, länge till…resten av livet

Happines is only fleeting

Jag släppte taget för länge sen.

Först nu känner jag av sviterna.

Kommer jag någonsin våga igen.

Känslor försvinner bort.

Jag jagar.

Om dagarna.

Om nätterna.

Dygnet runt.

Men som förut, jag hinner aldrig i kapp.

Ska det vara såhär.

Är detta lycka.

Varför känns det så konstigt.

Utan det mörka.

Det mörka försvann.

Det är förlorat.

Jag vann mig själv.

Eller…

You and me and everyone

Skulle fixat ett bildspel, från tjejfesten igår. Men förhållandet till min dator skulle kunna vara något bättre i nuläget, så jag lägger ner innan jag ens börjat. Kanske senare. Kanske imorgon innan jobbet. Kanske.

En resumé från gårdagens fest… det var trevligt… vi blev runt 15-16 st festsugna tjejer som samlades hemma hos Maria i Filsbäck. Jag cyklade tidigare till Jenny, där vi började lite smått med ett glas vin, lite likör, några cigg samt att platta håret på Jenny. Så småningom kom min namne: Sara, vår chaufför till festen. På ditvägen hämtades Linda S upp.

Kvällen gick oerhört snabbt, och mitt i all dip och chips och grönsaker var det tid att bege sig till krogen.

Krogen var helt ok. Inga som helst förväntningar, snarare farhågor. Som under senare kvällen besannades. Jag blev svag och lämnade. Jag skulle inte orka bära det som komma skulle, vid en ev sammandrabbning.

Utanför krogen blev jag stark igen. Förvirrad. Förvånad. Förbannad….mest förbannad.

Jag tycker inte om när människor i min närhet inte lyssnar på de svar jag ger. Jag tycker inte om att bli förbisedd för den jag är. Jag tycker inte om att bli satt i ett litet trångt samhällsfack. Jag tycker inte om när människor ska försöka spela förståeende när dom i själva verket inte har en aning om vad det handlar om. Inte ens när jag ger dom svaret rakt i handen. När människor inte kan eller vill förstå.

Jag skällde. Frustrationen tog överhanden och jag skällde.

Jag förklarade att jag var lycklig, och ändå ska det rotas i varför det varit som det varit innan….6-8 år innan…för det känns viktigt nu…eller hur?  När jag säger att jag är lycklig, då ska den dörren stängas mitt framför näsan på mig. För varför ska man glädjas åt att vänner mår bra, när man istället kan börja älta det gamla om och om och om igen….i evigheters tid!

Vet ni att ni känner mig, no problemo.

Tror ni att ni känner mig, vi kan jobba på det ihop

Vet ni om att ni absolut inte känner mig, leave it!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Sätter in ett kort, från igår, på mina sötnosar Mejran & Jenny.