Räddad
Jag bryr mig inte ett skvatt längre.
På riktigt.
Nu är dörren inte bara stängd för all framtid utan även ordentligt reglad.
Att kunna förbise det som hela tiden varit så uppenbart
Alla tecken jag tyckte mig se var i själva verket istället varningssignaler.
Snacka om att bli blåst.
Eller att vara blåst.
Sorry, but I have to leave
Josefin Nilsson finns i min cd-samling.
Idag plockar jag fram henne igen.
Speciellt Heaven and Hell.
Don´t try to save you
Du är redan förlorad.
Du var förlorad redan för hundra år sedan.
En kyss symboliserar ett evigt farväl och jag hoppas våra vägar aldrig mer korsas.
Mitt hjärta orkar inte mer.
All behind and some shadows will stay forever
Skulle jag ha ensamrätt på att genomlida lidanden som inte är förtjänt att sätta ord på.
Skulle jag vara unik i det slaget.
Jag kunde tro det.
Men jag hör och känner.
Nu tror jag inte det längre.
Det finns så mycket mer än det som är synbart och hörbart i denna värld.
Gräver jag lite till i det jag inte trodde existerade kommer jag inte bara bli klokare.
Jag kommer dessutom bli livrädd och förmodligen vilja gömma mig i en garderob resten av livet.
Men jag tar gärna risken.
Av två dåliga ting ratar jag bägge
Jag mottog ett mess inatt.
Jag bestämde mig för att ignorera skiten. Både messet och avsändaren.
Jag chansar inte längre och det svåraste beslutet som togs strax innan avgjorde.
På singelfesten skumpade vi loss och det var väl det jag lyckades åstadkomma.
Jag har lärt mig att leva med min torra humor och det har förhoppningsvist min omgivning gjort med.
Tyvärr lyckas min torrhet smitta av sig på min personlighet och jag var igår lika öken som Sahara-öknen.
Ingen oas så långt ögat nådde.
My song is dead
Inatt växte jag upp.
Det finns inget kvar någonstans och jag lämnar det bakom mig.
I bakgrunden spelas en Annie Lennox-låt – dying is easy, it´s living that scares me to death.
Det kommer alltid göra ont och jag kommer aldrig låta det läka.
Men nu ska jag gå vidare och fortsätta leva fullt ut.
Find my love
Jag glömmer inte.
Elden har slocknat.
Kvar finns bara aska.
Men jag glömmer inte.
Jag skulle finnas i samma värld.
I samma liv.
Det vackra slutet som aldrig hände
Jag väntade.
Jag trodde på något magnifikt.
Jag trodde vi skulle hitta rätt.
Jag trodde jag skulle få upprättelse.
Jag trodde så starkt på det evigt stora att jag tappade tron mig själv.
Jag glömde till slut av att känna efter.
Nu känner jag efter.
Jag ville gärna tro det men jag var trots allt inget storslaget.
Utan ett slut inget slut.
Jag är undantaget som bekräftar regeln.
Nu släpper jag hoppet som aldrig fanns.
Jag vet inte ens om vi kommer ses igen alls.
Och jag kommer knappt ihåg då vi sågs senast.
Så storslaget är det även för mig.
Förfluten tid jag vill fånga i ett ögonblick och aldrig släppa
Jag SAKNAR.
Jag LÄNGTAR.
Jag VILL.
Men jag har typ kört fast.
Hur länge till kan jag vänta.
Hur länge till kommer möjligheten att finnas kvar.
Jag väntar på det definitiva slutet.
För att lämna utan att vända mig om.
Men jag älskar.
Som jag alltid gjort.
Han visste bara inte om det.
Han vet bara inte om det.
Jag sa det inom mig.
Men inte till han.
Istället stängde jag ute år av längtan.
Nästa drag är mitt och jag passar vidare.
Hela tiden.
År, år, år, år…hur mycket kan det fylla mitt liv…
—————————————————————————————————————————————-
Sedan träffade jag exet.
Och det var tyvärr inte riddaren i natten.
Men definitivt ett avbrott utöver det vanliga.
Hemska natt
När jag cyklade fram till centrum förut såg jag det.
Bilen.
Behöver inte vara som jag vill tro.
Tro på varje liten detalj som en fingervisning till vad som väntar runt mitt livs hörn.
Jag behöver det inte egentligen.
Bara en verklighet som vilar bortom alla gränser.
Dit jag aldrig når.
Verkligheten andas här intill
Nyss kom jag på mig själv att sakna.
Sakna det som aldrig var mitt.
För en sekund…för en stund var det mitt.
Sedan begick jag det största misstaget – som borde fått varje död att vända sig hundra gånger om i sina grav -och jag fattar fortfarande inte varför bara jag ska straffas.
Jag fattar helt enkelt inte min egen dumhet.
Hur dåligt kan det bli egentligen…
Waiting
Jag: Jag är lite konstig men det kanske går över. Om några år.
Är du konstig? På vilket sätt då?
Jag: Jag nöjer mig med att bara titta. När han lämnat mig ångrar jag mig. Ångrar att jag ens träffat han, att jag ens släppt in han i mitt liv, i mitt hem. Jag ångrar att jag ens tagit i han. Ändå väntar jag igen. Det behövs en massa vin för att ens kunna diskutera detta på en hyfsad normal nivå. Jag ska tänka ihjäl mig under dagen.
Tänk inte för mycket när du är ensam. Det är bara jobbigt. Det är bättre att tänka när du är med mig imorgon.
Jag: Då får hjärnan vila idag.
Brännmärkt
Kvällen innan vi drog till England i mitten av december förra året lyckades jag bränna mig på strykjärnet.
Ärret på fyra centimeter öppnade till en ganska banal konversation förut.
Våpet inom mig uppenbarade sig och jag tappade som vanligt all sans.
Vad ska jag prata om nästa gång? Gubbar på månen?
Together you just look away in the distance
Avståndet minskade i takt med att mitt hjärta smälte.
Det smälte som glass den varmaste sommardagen.
Det är ingen ängel.
Men jag önskar att det var så.
Kanske vore det lättare då.
En kram innan dörren stängs och reglas.
En kram och vackra ögon jag inte vågar möta.
En kram innan mitt hjärtat åter igen blir till sten.
Livets roulett.
Jag vet aldrig när mitt hjärtat tinar för allra sista gången.
Don´t say goodbye
Idag gjorde jag det igen. Drog mig undan.
Omedvetet.
Ett mess anlände till mobilen och jag såg det en timme försent.
It´s been a long time
Jag: Jobbar du?
Ja men jag funderar på om jag skulle hälsa på ändå
Jag: Sorry. Jag hinner inte. Ska iväg snart.
Jag kan komma en liten stund.
Jag: Nä det funkar inte. Jag blir så uppstressad efter att du varit här så då kan inte jag tänka klart på flera timmar sen.
Synd.
Jag: Jag tänker på dig. Hoppas vi ses snart igen. Jag behöver kramas.
Får försöka fixa det.
Jag: Sköt om dig.
Jag driver det mot avgrunden.
Medvetet.
Åter igen visar jag min osäkerhet genom att stänga ute.
Are you sure?
Jag vet hur det är att sakna. Jag vet hur det är att längta. Jag har varit där och vänt.
Jag kommer inte längre ihåg smärtan i sin helhet. Bara vissa fragment där varje andetag skar som knivar i hjärta och själ.
Allas dag kommer en dag.
Det måste bara få göra ont ett tag till.
Det är bara tecken på att själen har påbörjat en läkande process.
Uppgång och fall – Ni bara finns där hela tiden
Denna blogg är en tillägnelse till mina underbara vänner! Till dom mest lojalaste, trognaste, omtänksammaste, ärligaste, roligaste – samt vackraste människorna jag någonsin träffat.
Jag skriver för att komma ihåg mitt liv. Och för att ta lärdom av mitt liv.
Den bästa skolan.
Senaste kommentarer
Anonym om Sådant vi skrattade åt i … tjejen om Små ting förgyller min va… Mr HH om Den goda goda helgen blurrygirl om Skit ska skit ha Carre om Skit ska skit ha
*Babe in total control of herself* 