Kort och gott

En mycket bra sammanfattning i korta drag om vår Englandsresa finns nu på Carolas sida. Klicka här!

En dag kommer jag tillbaka.

I was there

Nedan: Förbandet som vi tyckte liknade Jarvis Cocker.

Alltid lär jag mig något

Det är ju märkligt att jag aldrig ska kunna lära mig att tänka ut saker i tid. Jag sitter och läser recensioner av Shed Sevens konserter på nätet. Skrivet av vanliga galna fans. Och tänker att det skulle ju varit trevligt att snackat med några andra fans bosatta i Leeds innan. Och kanske träffats på plats. För att få ut lite mer av Leeds. Likasinnade. Som är lika galna i Rick som jag.

Nu tänker jag aldrig efter före.

Jag ryser.
Pga upplevelsen från konserten – Rick stod fem centimeter från mig.

Jag blev paralyserad av chock så jag förmådde mig inte ens att ställa in flerbildsfunktionen på kameran.

Ett kort blev det.

I närbild utan zoom.

Visar kanske inte Ricks tjusigaste sida, men detta är iallafall my kind of guy.

Och folk fattar ju att han sjunger på bilden.

Än en gång visar min kamera att den alltid går att lita på då det verkligen gäller.

Shed Sevens spelning i Manchester 7 december 2007

Shame on you

Underbara Rick Witter tillrättarvisar killen i publiken, som kastade öl upp på scenen, genom att kasta öl tillbaka på honom.

Givetvis stod jag på första parkett.

Jag fotade allt annat och även detta.

Killen skämdes innan vakterna kastade ut honom.

På youtube finns incidenten utlagd.

Förmodligen inspelad av den kille som stod brevid Carola.

Jag stod ju i mitten som sagt (kan aldrig påpeka detta tillräckligt).

 

 

Och javisst, jag har helt enkelt världens bästa kamera.
Nu börjar ett tidsödande jobb för mig att plita ner allt på bloggen. Annars glömmer jag.

Tur att ingen kastar öl på mig.

 

Det jag förlorar vinner en annan

Istället för mig själv var det min favoritkofta som fick bli kvar i Leeds. Någonstans. När jag efter konserten hämtade ut jackan fanns ingen svart HM-kofta kvar i ärmen. Jag orkade inte gå tillbaka och kolla. Öronen tjöt sönder min hjärna och eftersom jag inte är fullt normal var jag mest besviken över att hela upplevelsen faktiskt var över. Istället för att glädjas över att det jag trånat efter i 13 år till slut hände.

Koftan finns någonstans i Leeds. Jag vill också vara där.

Lucky Star on Lifton Place – University Of Leeds

Söndag 9 dec 2007 Leeds

Inför den efterlängtade konserten med Shed Seven var vi lite osäkra på var University Of Leeds egentligen låg. Adresserna stämde inte riktigt överens med vad vi tyckte att det skulle ligga. Det är då man nyttjar den underbara tjänsten taxi. Vi kom fram smidigt utan några som helst otrevligheter. Vi hann t o m ta några öl på puben Eldon som låg runt några hörn. Bartendern var söt (och trevlig), därför togs det inga kort inne på baren där objektet var.

 

Vi traskade tillbaka i lagom tid. Jag blev nervös när jag såg folksamlingen inne i hallen. Vi köpte mer öl för att fördriva tiden på ett bra sätt. Min planering att kunna stå längst fram i mitten tycktes bli mer och mer avlägset. Jag kunde inte heller åka hem lika lätt denna gång ifall min plan skulle gå i stöpet.

Så sa jag nämligen till Babsan när vi skulle se Blur på Kåren i Göteborg för hundra år sen. “Får jag inte stå längst fram i mitten åker jag hem” hotade jag med. “Jaha du” sa Babsan. Jag armbågade mig fram som en idiot och visst hamnade jag till sist där jag tänkt mig. Och jag stod som fastgjuten i golvet under hela konserten. Men det var ju då. För hundra [läs: 13] år sen.

Tanken på att jag verkade få nöja mig med en B- eller t o m C-plats sved rejält.

Men så hände tydligen något. Mirakel tror jag det kallas i folkmun.

Jag drog mig bort från Carre och minuten efter messade jag följande till henne:

Jag: Jag är nästan ända fram nu, men jag hittar inte mitt lypsyl. Ha ljudet på på mobilen ifall vi måste ringa varandra.

Jag: Och vibrator.

Jag: Hittade lypsylet. Jag har en skitbra plats. Är det ok med dig?

Jag: Bra. Jag är snart i sjunde himlen. Måste köpa t-shirt sen.

(Jag hamnade längst fram i mitten. Som planerat. Ibland är jag bäst helt enkelt.)

När konserten var över smög tomheten in i mitt hjärta. Vad händer nu då? Vad ska jag göra nu? Hem till Sverige igen? Jag har längtat och jag älskar Shed Seven. Jag älskar Leeds. För att dämpa min sorg tog vi taxi tillbaka till Leeds centralstation där vi besökte det hederliga McDonalds. Fast egentligen skulle vi nog gått ut och druckit mer öl. Men nu blev det Big Mac och dricka. Vi somnade gott med ömma fötter och tinnitustjut i öronen.

 Det tål att sägas igen: Jag Ä L S K A R Shed Seven och Leeds!!!

Drömmen slog till sist in och slutade tyvärr också.

Mycket vill ha mer och detta kan jag aldrig bli mättad av.