Good girls go to heaven, bad girls go everywhere

Tänker tillbaka på det förflutna, hur förstörd jag var i min tonår.

Hur förstörd jag höll på att förbli.

Noll respekt, noll sympati, noll empati, noll hjärnverksamhet.

Noll av allt.

Jag mår lite illa, känner mig utmattad.

Ju mer jag tänker på skiten desto tröttare och räddare blir jag.

Hur i hela fridens namn kunde det gå så galet? Att min ma kände sig maktlös förstår jag först nu. Jag brände mina gamla dagböcker för hundra år sedan. I tid med andra ord. Men jag missade något. Och det får jag betala för nu. Idiot!

Nu ska jag vila igen. Min favoritsyssla sedan några dagar tillbaka. Sen ska jag baka till Mejran, så hon får sitt nyttiga fika imorgon. Blir det misslyckat får jag cykla ut i regnet igen och handla något färdigt och onyttigt.

Living in blue

Att jag aldrig kan hålla käften när jag ska.

Ska jag aldrig lära mig skiten.

Så frustrerande.

Det är bara jag som står ensam kvar med orden jag nyss spottat ur mig.

Det är bara jag som bryr mig, och ingen annan i hela världen.

Jag vet ju från början, så därför borde det vara desto enklare att hålla tyst.

Men jag lär mig aldrig och nu står jag här igen.

Och svajar.

Det är aldrig nära längre.

Ibland är det närmare än längre bort.

Jag längtar aldrig tillbaka, jag längtar aldrig framåt.

För jag vet.

Och det svider.

 

Skit, skit, skit…

Som en dröm

Jag kommer aldrig kunna vänja mig vid killar som pratar på riktigt.

Aldrig.

Så är det.

Tyvärr.

Som en dröm

Jag kommer aldrig kunna vänja mig vid killar som pratar på riktigt.

Aldrig.

Så är det.

Tyvärr.

Step by step, heart to heart…

Maria hör till de lojalaste i mitt liv. Det började med en fest för snart åtta år sedan, sedan dess är vi fast hos varandra. Maria är klok, stressad, organiserad, en god mor, sambo och trofast vän. Maria är lojal, förstående, aktiv, naturligt vacker, och förmanande. Maria har alltid perfekt böjda ögonfransar. Maria finns alltid där, och den vetskapen gör mig trygg. En bild säger mer än tusen ord.
Maria vill jag ALDRIG bli utan.

---

I början av mitt bloggande sökte jag efter den röda tråden i mitt liv.Denna tråd tror jag kan visa sig i olika skepnader, och jag tror att en massa olika röda trådar genomsyrar en människas liv – under ett helt liv, för att sedan bindas ihop i slutet till en enda enhet.

Sammanföring.

Förståelse, samförstånd, respekt, och löften som varar för evigt.
En del av Min röda tråd består av mina overkligt härliga vänner som gång på gång bevisar att det där med att vara vänner i torrt o vått, oavsett, villkorslöst, inte är utdömt på långa vägar.

Jag önskar alla andra i hela världen den kärlek och respekt, som jag får från mina vänner.

Och jag tackar en högre makt för varje dag jag har förmågan att kunna återgälda detta.

Och jag tackar en högre makt för varje dag som dom fortfarande finns vid min sida.

Det fanns en tid då jag inte fixade detta på rätt sätt.

Än idag känner jag mig, ibland och för ofta, otillräcklig.

Men de finns kvar ändå.

De har alltid funnits kvar.

Oavsett.

Varför?

Det vet jag inte.

[[28 nov 1990 kom livet ikapp.

Och näsknäppen jag fick då sitter fortfarande i.

När jag kommer ihåg alltför väl och minns lukten av sjukhus exakt som om det var igår, då är det faktiskt jobbigt. Min rädsla kryper in under skinnet på mig och det är verklighetens skräckfilm.

Vissa vet vad det handlar om och hur det känns, då verkligheten springer om en.

Kvar står man som ett fån och man förstod aldrig riktigt vad det var som hände.

Jag snackar aldrig om det.

Det är min privata fear.

En demon jag aldrig kommer bli kvitt.

That´s it.]]
[En dag tror jag dock att jag och denna skräckens demon kommer kunna bli vänner, tyvärr är det fortfarande för starkt för mig för att jag ska fixa detta. Tid kommer, men tills dess står vi på varsinn sida, och stirrar oss blinda på varandra]

Connection

 

Jag och Mejran på bröllopsfesten. Vi hade verkligen skitkul, och det är alltid en fröjd att träffa Mejran. Alltid!

Jag skulle kunna skriva så mycket om Mejran. Men jag gör inte det.

För jag och alla andra som står henne närmast vet redan.

Och Mejran vet.

Jag älskar dig grynet!

 

Mejran vill jag ALDRIG bli utan.

Fantastic Four

Jag skriver för att komma ihåg. Det vet jag redan. Så jag skriver igen. Ifall jag får guldfiskminne en dag.

Lyssnar just nu på Nick Cave & The Bad Seeds och deras underbart fenomenala låt ”The witness song”.

Linserna skaver.

Funderar fortfarande på att baka, trots att klockan är över 21:30.

Tiden spelar ingen roll.

Imorgon ska jag snacka loss med spättan Geri (ååhhhh Elin, vilken underbar benämning på vänner, ha ha ha).

Skjuts till 30-årsfesten på lördag har Sanna fixat (och till alla er som dissade vår fest förra året – synd för er!!!! ha ha ha).

”The hammer song” med Nick & Company är inte helt dålig heller…

Snart är semestern här.

Grodan Evert som försvann hittade den eviga kärleken.

Evert lever och med den lever kärleken för alltid.

Fantastic Four…på bröllopsfest, på landets slott Tolsjö, där vi glittrade från topp till tå och inte en yta var fri. Solen spred värme, värmen som sedan fick stå tillbaka för kylan på kvällen och under natten…närapå sommarnätter, skönaste soffan i stan (förutom min röda i plysch då ha ha ha), minnen lever kvar…

Saknad

Ska ju baka nu egentligen. Skulle påbörjat detta för länge sen, typ vid hemkomsten från jobbet. Men det sket sig. Hetsade Babsan att bli medlem på det finaste, så nu är vi vänner även där. Ha ha ha.

Och mitt i allt lös det till i mobilen. Jag såg i ögonvrån. Jag är skadad och har därför mobilen konstant på ljudlöst. Varför? Fråga mig inte för jag vet inte.

Personen som lös till i mobilen var ingen mindre än Amanda, som slutade på jobbet strax innan april tog sin början.

Åååhhhh, ska träffa henne på måndag för lite fika i hennes mysiga garden . Och regnar det (vilket det förmodligen kommer göra) flyttar vi bara in oss in i hennes mysiga hus .

Support

Tack Babsan för ditt underbara stöd!!!!

Interna hemligheter.

Kommer inte direkt som någon överraskning, då jag vet att mina vänner alltid är lojala.

Men vill ändå passa på att Tacka på riktigt.

PUSS!!!!

Så ledsen att jag måste jobba i helgen, hade mycket hellre målat ditt hus.

Eller iallafall umgåtts med dig och mig ihop.

Ha ha ha

Du är en av de bästa…glöm aldrig det!

Hur och om

Handledningen i jobbet visar sig även fungera alldeles utmärkt som coaching i livet med. Mycket och mången funderingar belyses på ett nytt sätt, ur en annan synvinkel och jag suger åt mig som en svamp.

Det finns så många sätt att förenkla vardagen och livet på. På ett enkelt sätt.

Att förändra och acceptera.

Visst finns det mycket jag vill ändra på. Frågan är inte hur jag ska gå tillväga för att nå fram. Frågan är istället om det går att förändra.

Det gäller att verkställa förändringar, om så går, i annat fall måste jag acceptera läget.

Fortsätter jag att befinna mig i zonen mittemellan låser jag mig själv. Och min tankeverksamhet, kreativitet samt utveckling av den egna personen.

Det är inte alltid det går att förändra. Jag, och många andra, inbillar sig att det måste finnas en lösning för att förändra. För att tillfredsställa sig själv. Men i själva verket handlar det om ett nytänkande.

Mycket har jag kommit fram till innan, på egen väg. Men när en beteendevetare tar upp detta blir det på ett helt annat sätt, och nya tankebanor tar form.

Och allt känns med ens ännu lättare, så löjligt enkelt.

Stora besvär omvandlas till utmaningar.

Utmaningar blir till möjligheter.

Utveckling

Rutiner blir till möjligheter att skapa vardagslyx.

Fokusera på det som finns i livet, mitt liv.

Glöm det som fattas mig.

Uppskattning.

 

Inget fattas mig.

För andra kan det verka obegripligt.

Jag som varken har barn, är gift eller husägare.

Jag äger inte ens en skruttig ford i dessa dagar.

Men mitt liv är komplett.

Så som jag vill ha det.

Fixar inte andra mitt leverne, synd för dom.

Deras problem.

Not mine.

Några går men andra måste stanna kvar

Och de människor jag litar på fullt ut, genom hela livet och med mitt liv, finns ju där helt enkelt.

Jag behöver aldrig förklara.

Jag behöver aldrig känna skuld.

Fast det gör jag ändå.

Känner skuld alltså.

Ofta.
Mina vänner måste inte stanna kvar. Jag kanske klarar mig bra utan dom. Jag vet inte, men kanske. Fast jag tror inte det.

Å andra sidan vill jag aldrig, never ever, få möjligheten att ta reda på huruvida det egentligen ligger till med just det.

Mina vänner, ni kommer aldrig förstå.

Ni kommer aldrig kunna förstå hur mycket ni tillför mig och mitt liv.

Vi tror att vi bara fikar, slänger iväg några mess, mailar lite då och då, går promenader, shoppar…bokar in partykvällar…vi tror att vi bara gör detta. I förbifarten.

Vi bara tror och vi kommer aldrig kunna förstå fullt ut.

Och det är jag glad över.
När andra går måste ni inte stanna kvar hos mig – men ni gör det ändå.

Det skiljer er från alla andra…och ingen är mer tacksam över det  än jag!