Ida och Elias

Efter ett tag fick jag ordning på systemkameran – bort med raw och hyfsat rätt ISO.

Tacka vet jag min lilla digitalkamera.

Jag gillar inte raw, fine, normal eller basic eller vad det nu ska vara. Inte heller ISO står i hög kurs hos mig för jag kommer aldrig ihåg hur det ska vara.

Ska visa korten för Ida sen och få hennes utlåtande.

Stadtsombyte

Imorgon ska jag träffa Linda i Skövde.

Vi brukar ha svårt att få till det med våra träffar och detta tillfälle var inget undantag.

Vi har säkerligen bokat om denna kommande träff minst tre gånger innan vi slutligen verkar komma skott imorgon kväll.

Det ska bli mysigt.

Jag hoppar på bussen vid resecentrum och vid ankomsten strosar jag i affärer till hon ringer för att fika på stan.

Det finns saker att berätta.

Lösenordsskyddad: Rysningar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

I sin ordning

Mr HH är åter i landet efter sin lilla Afrika-tripp.

Det känns bra.

Nu hoppas jag att vi kan få ses snart igen.

Halvkoll

Mr HH mailade mig hans planerade resrutt runt Afrika.

Härligt. Då kan jag ha koll på han lite iallafall. På avstånd.

Och i hjärtat.

Ljuset

Jag: Ifall jag glömmer senare, önskar dig en trevlig resa. Ta väl hand om dig och tappa inte bort något viktigt på vägen. PussKram.

Mr HH: Tack, så rart av dig.

Kompiskort

  

Linda var på partyhumör och jag likaså.

Nästa gång ska jag sova i Skövde.

Kinainspirerat

 

Sommarlovet innan gymnasiets början.

Innan jag ballade ur.

Johanna, Malin och jag åt äppelpaj i friggeboden hemma hos Johannas.

Malin står bakom kameran.

Senare stod jag bakom kameran då det var dags att diska.

Det var en underbar sommar och just denna dag var hysteriskt kul.

På vägen mot slutet.           

Soffläge

Sannas bror Daniel terroriserade mig med sin kamera igår. Trots att jag innan väldigt tydligt förklarat att den som tog ett enda kort på mig under kvällen skulle bli mer eller mindre bli en nära-döden-upplevelse rikare.

Sen somnade han.

Och när vi begav oss hemåt kunde han äntligen få det han längtat efter så länge.

Hela soffan för sig själv.

Vilket himmelrike.

Innan han somnade fick jag honom att lova att sätta upp mina hyllor på väggen.

Mot en lunch.

Men med tanke på att kamerablixtar som riktades enbart mot mig under kvällen ligger den där lunchen längre bort än någonsin. Och hyllorna är nästan så gott som uppsatta redan. För sveda och värk.

Det var förr

När vi var små blomstrade det som aldrig förr och det var strålande sol på alla sommarskolavslutningar.

Klass 4:s avslutning. Jag körde tantfrisyr på den tiden. Ett misslyckat frisörbesök som gjorde att jag knappt ville visa mig utanför dörren. Efter ett tag vande sig både jag och min omgivning vid eländet.

Efter tre år som vår klassförestånadare blev magister Bengt-Åke mer gråhårig än någonsin.

Vi var alla vikaries skräck och Bengt-Åke hade en del att göra under dessa år.

Karriären som kom av sig

Ma hittade gamla skrivna papper på vinden.

Skrivna av mig och Johanna.

Vi skrev berättelser på fritiden, med våra klasskamrater i rolllerna.

Jag förstår inte ens hälften av hur vi tänkte och varör är jag bara ett litet sketet frågetecken?

Inte mycket var knutet till våra riktiga liv.

Berättelsen läste jag igår innan jag somnade och det kändes mest kusligt.

Jag hoppas verkligen ma inte har läst skiten.

Att vi bara var 13 år när de skrivna orden plitades ner gör det nämligen ännu mer skrämmande.

Himlen var oskyldigt blå

 Pratade med vännen Linda förut.

Jag saknar Linda.

Vi har så mycket att prata om nu så det kommer ta flera dagar för oss att beta av skiten när vi väl gör det.

Men med ca tre mil emellan oss verkar det vara en omöjlighet att få till en träff.

Och jag som är så sugen på paj.

Hösten 2005

Linda och jag på fest hos Carre

Våren 1983

Linda och jag på kalas hemma hos mig.

Jag drömmer fortfarande mardrömmar om de gröna tapeterna och min ostyriga lugg.

—————————————————————————–

På något sätt ska vi styra upp våra fullbokade liv inom en snar framtid.

Paj och vin skulle fungera alldeles utmärkt ihop tror jag.

Samt en liten kusin på hörnet.

Konversation jag minns mycket väl

Jag: På vägen hem från jobbet blev jag skitsugen på en äggmacka med kaviar så jag köpte kaviar i affären.

Mr HH: Blev du tillfredställd?

Jag: När jag efter några timmar skulle koka mina ägg hade jag inga ägg hemma.

Mr HH: Alltså inte.

Jag: Nä det blev jag uppenbarligen inte.

Mr HH: Tråkigt.

Jag: Så jag fick äta keso istället. Orkar jag inte gå till affären får jag skylla mig själv. Ville bara passa på att gnälla lite eftersom jag är på ett alldeles strålande humör idag.

Mr HH: Vad härligt. Något speciellt?

Jag: Nä faktiskt inte. Tror jag ser fram emot pralinerna imorgon.

Mr HH: Glädjs med dig.

Jag: Du är snäll.

Mr HH: Tack. Gör mitt bästa.

———————————————————————————–

Imorgon kommer jag åter igen att stå vid pralinbordet och dregla.

Hur långt det går denna gång får jag se imorgon.

Omvända roller

 Kan vara så att jag som liten plågade mina vänner med att spela spel och leka konstiga lekar.

Nu är det tvärtom.

Jag hatar att spela spel – framförallt kortspel.

Undantag som bekräftar denna dumma regel: Stress, Sjuan, Pictionary och TP.

Det är konstigt att jag gillar de två sistnämnda eftersom jag är kass på att tänka och rita snabbt plus att jag är kass på frågespel.

Jag och en måttlig road Pia.

Jag älskade att spela Svarte-Petter som liten.

Och att klä ut mig i konstiga kläder.

Sanna gör minsann inget halvdant

 Sannas dator fick fnatt förut och loggade in på msn hundra gånger på mindre än tre minuter.

Dessutom blev hennes mail skogstokig och mailade mig fyra likadana skadliga mail inom loppet av en minut.

Och nu påstår hon att jag mailat kedjebrev till henne med bilder på leende barn.

En omöjlighet. 

Det spökar virus eller något annat skit.

Från Ida

Igår kväll bjöd Ida mig på födelsedagsmat på Larssons.

Det blev någon smörgåsliknande sak med chili och räkor.

Det var trevligt.

Strax innan vi begav oss hann jag med att klämma lite på fadderbarnet Elias.

Han går nu och är väldigt söt (och duktig) när han tultar omkring i lägenheten med roliga miner på läpparna.

På lördag ska Ida och jag försöka gå en sväng på stan på förmiddagen.

Hon ska på kalas på kvällen och jag ska på singelfest så vi bägge behöver hitta något passande till dessa tillställningar.

Vi längst fram

9:ans skolavaslutning.

För ett tag sedan fick jag en påminnelse om hur detta gick till på riktigt.

Carre letade fram en gammal vhs-inspelning från detta evenmang och det gick inte att förneka.

Jag visste att (Linda eller någon berättade detta för mig) att vår klass sjöng någon tråkig sång tillägnat våra lärare.

Det var kul att se Carre, Mr HH, Babsan, Matte, Bush och alla andra i C-klassen framföra sina artistnummer.

Det gick sådär att se vår klass.

Men våra lärares framträdande var närmare en katastrof än klass 9D.

Det känns skönt nu.

Eftersom jag redan på den gamla goda tiden inte förnekade mig något speciellt greppade jag först mikrofonen och fladdrade sedan med sånghäftet upp och ner under hela framträdandet. Jag kan slå vad om att jag inte ens sjöng. Och varför kunde jag inte låta Fia eller Johanna hålla mikrofonen istället eftersom jag uppenbarligen tyckte att det bara var ett nödvändigt ont.

Jag älskar min gammelrosa klänning iallafall.

En annan sida

Ma förvånades över att det är så stort hos mig, fast det är litet.

Kan man dansa på riktigt funkar det tydligen bra på minimal yta med.

Matte och Sanna gick först upp till bevis.

Sedan följde vi andra efter.

Som Följa John.

Jag har en hjälte i rött

Mr HH som alltid försöker komma hem till byn då speciella festtillfällen ges är faktiskt min hjälte.

Av många olika anledningar men främst för att han är en sådan underbar vän helt enkelt.

Inga ord kan med rättvisa någonsin beskriva det speciella med Henrik.

Han vet varför det blev såhär.

När andra skulle lagt benen på ryggen och sprungit sin väg för allt vad deras liv hade varit värt – då stannade han kvar hos mig.

Hur ska jag inte kunna älska någon för detta.

Någonsin…

Mr HH är välsignad med sjukt mycket hår.

Vet att många killar skulle döda för att få en kaluffs som denna.

Jag skulle inte heller tacka nej till detta.

Speciellt inte när jag ser min s k lugg.

Jag är sjukt snabb på att lägga beslag på vissa utvalda personer under alkoholkonsumtion.

Och alkohol fanns det gott om igår.

Och fortfarande.

Kvällens snyggaste profil.

Med världens snyggaste (och största) blomma i bakgrunden.

Han får stå ut med mig ett tag till.

Jag vill aldrig släppa

Idag saknar jag.

Det gör jag alltid dagen efter en underbar fest.

Har hängt hemma hos Carre i några timmar och ventilerat av mig skiten.

Jag saknar så jag tror jag går sönder snart.

Jag vet att jag överlever men det är övergången som är tuffast.

Matte och jag fixar så byxorna sitter på plats inför en stor kram.

Så där ja. Myspys.

Jag jagade kramar.

Jag fick kramar.

Kramar från de jag värdesätter högst är svårt att slå.

Kvällens mest sofistikerade partybrud med vår kära Brommavän

Jag är verkligen jättenyfiken på vad jag babblade om igår.

Redan då

Hur i hela fridens namn hamnade jag på samma kort som Frida Grek?

Avslutningen i 8:an.

Sofia, Frida och jag

Det är ju bra att jag inte ser ett dugg uppblåst ut iallafall.

—————————————————————————————————————————–

Frida och jag kände inte varandra då.

Jag visste inte ens att vi blev fotade ihop vid detta tillfälle.

Två år senare började Frida i samma klass som Ida på gymnasiet.

Ida och Frida hittade varandra snabbt och blev goda vänner.

Ganska snabbt halkade även jag in i Fridas liv – genom Ida.

Frida blev en av mina bästa vänner och hon är fortfarande en av de allra bästa vänner jag någonsin haft i hela mitt liv.

Jag skickade en hälsning till henne så sent som förra helgen via hennes lillasyster Malin.

En hjälpande hand

Sent igår kväll fick jag klartecken från Mr HH att han är fixad och klar inför påskens festligheter.

Jag är också fixad och klar. Så gott som. Det hänger bara på håret.

Carre fick lite panik över att hon i n t e är fixad och klar.

Här finns massa inspiration. Så skönt att modet går igen.

Fundersamma, förväntansfulla och sammanbitna mellanstadietjejer.

Helena, Heike och Babsan i sina unga år på någon typ av klassfest.

Men, vad står det på Heikes t-shirt egentligen…

Klassisk gruppbilder ute i korridoren.

Den korridoren glömmer jag aldrig.

Speciellt inte som vi av någon anledning fick äran att skrubba den ren.

Kommer inte ihåg ifall det endast var vår klass eller om den härliga C-klassen gjorde en insats med.

Förmodligen inte då det känns som det var på grund av något som någon i vår klass gjorde som ledde till sanering av korridor.

Jag är inte ett dugg förvånad.

Lösenordsskyddad: Med bibeln som ledstjärna

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Långt innan Stadtshotellet

6D´s Klassfest, hösten 1988.

Vilket gäng…

Längd- och färgmatchande paret Lula och Jojjo.

Även Coffe och IdaM tog sig en svängom.

Notera de tjusiga dockorna i bakgrunden som vi elever skapade till vår dockteater.

Killar in action: Markén och Rikard.

Intresserade åskådare: Abbe och Tobbe.

Bakom kameran: Jag – såklart. Jag var en plåga bakom kameran redan då.

Malin, Tesan och Lula med 80-talets snyggaste brillor. Killen på hörnet är Coffe.

Det var nog en kul kväll. Jag minns inget. Bara att jag hade munsår just då.

Jag saknar ord.

Inspirationskälla

 Jag har ju faktiskt haft hellugg förut i mitt liv.

Senast när jag var 6 år.

Och då passade det ju mig skitbra.

Det är ju bara 26 år sedan.

Jag ser ju faktiskt glad ut på riktigt.

(Jag hatade sy den där duken. Eller vad det nu var. Kändes som jag sydde hundra sådana. Fast i själva verket blev det nog bara en till. En röd julduk.)

Konkurrenternas modeparad

Veckans kontring från Mr HH anlände igår kväll via mail.

Härligt säger jag.

I love it!!!

Det gick på allvar inte an att umgås med några i parallellklassen. Vem som kom på den idiotiska regeln vet jag inte. Men det fanns de som gick över gränsen. Jag var en av dom. Jag träffade ju Babsan när vi började spela klarinett tillsammans i fjärde klass. Sedan började vi hänga till och från. Sedan började jag hänga med fler ur den klassen.

Klass 5c – 1988

Bakre raden fr vänster: Augu, Carl, Nilsson, Tobbe, Jonas, Terre, Karlsson, Jane, Jerry, Ulle, Birgitta

Mellersta raden fr vänster: Heike, Matte, Claesson, Öhlund, Pillan, Toftgren, Jojo

Främre raden fr vänster: Herman, Helle, Hellborg, Anna, Tommy, Babsan

Efterlyses: Carre

Den näst sista Den blomstertid nu kommer

8:ans avslutning 1991.

På vårterminen sydde vi tjejer i klassen egna kläder i syslöjden. För att vår syslöjdlärare ville kolla in vilka begränsningar vi hade. Eller för att det ingick i läroplanen. Det är vilket som egentligen.

Det var mycket sjömanstema på modet vilket resulterade i en och annan sjömansjacka.

En av dessa jackor bar Ida senare på avslutningen inför sommaren.

Själv sydde jag en hemsk väst med blommor som idag skulle ge mig en baksmälla utan dess like om jag så bara skulle glutta en sekund på skiten.

Västen blev skitbra men jag kunde valt ett annat tyg. Jag sydde även kläder hemma som jag sedan med berått mod bar i skolan och för detta fick jag en och annan gliring. Vet inte riktigt vad jag tänkte med eller på just då. Men det är ju som idag så det är sig likt.

Från vänster: Johanna, Cissi, Jojjo, Malin och IdaM.

Som vanligt står jag bakom kameran.

———————————————————————————————————————————

 På 9:ans avslutning bar jag en underbar gammelrosa klänning som var 20-tals inspirerad. Jag kommer aldrig mer hitta en sådan klänning.

Avslutningskorten togs på lokala fotoateljen och blev dom värsta jag någonsin sett.

Även ma instämde.

Utebliven

Jag: Inatt drömde jag om Mackan, Hellborg och Rikard.

Carre: Hade du klassfest?

Jag: Nu när du nämner det så drömde jag även om BengtÅke.

Carre: Klassfest alltså.

Klass 6D – 1989

Övre raden fr vänster: Bengt-Åke, Johanna, Linda, Coffe, Tobias, Erik, Cissi, Rikard, Per, Dunder.

Mellersta raden fr vänster: Marie, Fia, Jimmy, Markén, IdaM, Pia, Ida, Mackan.

Nedre raden fr vänster: Björn, Jojjo, Malin, Tesan, Lula, Abbe, Micke, jag.

De var inte ens sköna

När jag började gymnasiet slog det över i skallen på mig totalt.

En bild säger mer än tusen ord.

Det är ganska skrämmande fakta att jag faktiskt tyckte att jag klädde mig skitsnyggt.

På fullaste allvar struttade jag omkring i liknande kläder första gymnasieåret med näsan i vädret samtidigt som jag funderade över varför alla glodde på mig var jag än kom.

Jag var inte så klok då som jag är nu.

Idag förstår jag inte bara allas blickar och varför ma blev gråhårig på förtid. Jag förstår även varför alla jag träffade första gången under denna period trodde att jag gick estetiskt.

En annan favoritklädesel var svarta avklippta jeans (som hotpants), knallgula eller spygröna eller cerisa strumpbxor, svarta tjocka strumpor, svarta korta kängor alt låga Dr Martens och någon lika mycket omatchande stor tröja som avslutning.

Vart var världen på väg egentligen? Vilken väg hade jag egentligen tänkt att traska… det vill jag inte veta idag.