Halvhjärtat

Klockan närmar sig 03:00 på morgonen och jag googlar för fullt efter Alex. Och inser att hans för- och efternamn förmodligen är lika vanligt som våra son-efternamn och förnamn som Anna, Linda, Maria, Malin, Sara…fina men vanliga namn.

Email-adressen stämmer förmodligen inte. Det kändes inte helt korrekt när jag mailade förut. Magkänslan.

Sista hoppet är mobilnumret.

Wish you were here

Om jag ändå inte kan sova är det bättre att jag fördriver tiden med att gå igenom alla 50 brev från Alex under perioden 1993-2003.

Jag började leta efter ledtrådar i breven som kanske kan ge mig några hintar om var han är idag. Jag har inte tänkt att fria till han om jag hittar honom. Jag har bara tänkt att fråga han hur har mår. Och vad som hände den där sommaren 2003 – då brevet aldrig kom fram och efter det. Kanske var det någon mening med det ändå för hösten 2003 träffade jag exet och en italiensk brevvän hade förmodligen inte passat bra då.

Hjärtat stannade förut då jag hittade det sista livstecknet från Alex. Ett underbart vykort. Med texten att han inte kunnat avsluta brevet till mig under flera månader. Efter sin semester skulle han göra ett nytt försök. Han messade mig några gånger efter detta vykort. Sen försvann han.

Jag saknar han väldigt mycket.

Jag har väntat i 4,5 år på det där brevet nu.

Jag har hittat hans gamla mobilnummer samt en gammal email-adress.

Är han som majoriteten av andra mail- och mobilanvändare kanske han troget håller kvar till samma fortfarande.

Jag har ju ändå haft min email sen 1996.

Har jag otur hör han till skaran som gillar att förnya sig. Och ofta.

Alex on 22 april 2007

Jag vet inte, men det känns som jag fått dille på Fabio…vet inte varför det poppar upp just nu. Kanske för att jag i det undermedvetna tänker på min italienske brevvän Alex, som jag brevväxlade med i tio års tid. Och som jag dessutom träffade en helg i Göteborg, för ungefär 10000 [läs: 7 ] år sen.

 

Jag saknar han (nej, inte Fabio…Alex), och tyckte det var oerhört trist när vi tappade kontakten. Vi skapade något unikt mellan oss. Det kändes, och han blev en av mina bästa vänner. Han var faktiskt den som fick veta allt, rubb och stubb, om mig och mitt liv. Och nu är det också borta.

 

Alex´s ögon var magnifika. De mest isblåaste ögonen, med en intensivitet jag aldrig innan upplevt hos någon annan alls. Tyvärr kommer inte hans ögon till sin rätt alls på kortet. Men sånt är ju vanligt förekommande. Vackra människor kommer oftast inte helt till sin rätt, vare sig på kort eller i verkliga livet.

 

Jag däremot, är precis som vanligt. Bara lite rundare, jämfört med idag.

 

Undrar så hur Alex ser ut idag. Tror knappast att det gått utför så att säga…

Just for me in 1994

13-04-1994

Truth to tell, if I had to say that this school-trip is great (or quite nice at least) I´d like to have you here with us, so I would be able to see you finally. But life´s life so maybe one day we will meet the same. A great kin to my best penfriend i all over the world.

Puss & Kram

2000 möttes vi för första gången. Inte den sista hoppas jag. Jag ska bara hitta honom igen. Sju års brevväxlande med den mest underbaraste killen jag någonsin mött förkastar jag inte bara sådär. Dessutom är han ju italienare.

Synd bara att jag fick tunghäfta när vi väl träffades efter sju år.