Uppräkning 2007
Har inte skrivit på ett mycket bra tag. Mycket beroende på att min livssituation har ändrats och det har varit oerhört jobbigt. Och är fortfarande. Tisdagen d 10 oktber 2006 bröt min dåvarande pojkvän och tillika sambo vårt 3-åriga förhållande. På något sätt var jag förberedd på det. Försökte spela kall i svåra stunden. Det gick utmärkt ett tag. Ända tills sanningen och verkligheten kom ikapp mig. Då rusade jag, med huvudet före, rakt ner mot asfalten med en hastighet av 300 km/h – och det med utan skyddshjälm. Det gjorde ont och värken sitter fortfarande i. Värken i hjärtat och själen.
Jag funderar mycket om jag hade kunnat göra allt annorlunda. Om jag upptäckt i tid. Jag svackar mycket fram och tillbaka. Ena stunden känns det underbart att vara fri, och alla problem känns relativt fjuttiga.
Jag tänker på allt annat jag har i livet – såsom underbara föräldrar och vänner som alltid finns där, hälsan i behåll, en regelbunden inkomst samt en lägenhet jag inrett precis efter eget tycke och smak. Då känns allt ok.
Men lika snabbt som dessa lyckokänslor överröser mig, lika snabbt greppar alla negativa tankar mig i sina klor. Destruktiva tankar som att han kommer hitta en ny innan mig, han bryr sig inte om mig alls längre, jag kommer aldrig mer få känna hans armar omkring mig…osv…Tyvärr överskuggar alltför oftast dessa plågor mig. Och det irriterar mig. Att jag är så svag. För det är väl en svaghet? Det känns så iallafall. Och jag hatar det.
Om jag hade upptäckt det i tid – hade det kunnat bli bra då? Eller hade det enbart varit en illusion, som till slut hade spruckit i vilket fall? Om jag hade kämpat, hade det varit meningen att dra ut på det isåfall? Jag är fatalist, och borde egentligen inte alls ha dessa funderingar – eftersom jag alltid varit övertygad om att allt som sker har en mening… motsägelsefullt.
Men så känns det som det mesta i livet är motsägelsefullt nu för tiden.
Jag börjar nu en uppräkning. Som innebär att jag kan klara detta. Jag måste vara stark. Jag räknar varje dag då jag klarar av att stå emot frestelsen att ta kontakt med mitt ex. För varje dag som går utan ett telefonsamtal, mail och sms till honom räknar jag som en enskild seger! Och jag måste fixa detta. För min egen överlevnads skull. och för att vi någonsin ska kunna bli vänner igen. För jag vill inte vara utan han. Trots allt.
Blurry genom LadyBlue 13 februari 2007
—————————————————————————-
Jag kommer inte ihåg att jag skrivit ovanstående. Hjärnan måste varit med men inte själen. Eller var det tvärtom…
Jag hittade till mig själv
4 september 2006
Det blåser ute. Inte så mycket, men tillräckligt mycket för att rufsa sönder en välgjord frissa. Däremot blåser det stormar inom mig, och jag gör mitt allt för att stå stadigt med båda fötterna på jorden. På ett balanserat vis. Det är svårt. Jag tvivlade aldrig förut. Men det är svårt att vara den som vill lite mer. Svårt att hålla modet uppe. Och humöret.
Samtidigt kan jag inte låta bli att leka med tanken. Förändringar behöver nödvändigtvist inta vara till det sämre, även om det känns så just nu. Kanske öppnar detta dörren till nya möjligheter i mitt liv, kanske är det så som det är meningen. För allt har ju en mening trots allt. Jag vill så väl, men det blir så fel. Det är svårt att balansera på den yttersta kanten, utan att förlora fotfästet, och även kanske en bit av mig själv. Till viss del har jag förlorat en viktig del av mig själv, men jag hoppas att det ska ge mig bättre insikt i framtiden – hur det än blir.
Livet är inte som i de goda sagorna med ett ”så levde dom lyckliga i alla sina dagar”, men jag kanske har inbillat mig att jag kunnat göra det ”omöjliga” och det kan vara början till slutet.
Sanningen gör ont, men det är än värre att veta och ändå inte kunna påverka situationen så som jag önskar och vill.
Blurry genom LadyBlue
Undrar om jeansen passar mig fortfarande
Mitt före detta hem och jag.
År 2004.
Jag saknar mitt långa hår.
Men det är också det enda.
Vid närmare eftertanke var soffan ganska skön med.
Men min plyschsoffa är snyggare.
Åh vad jag saknar mitt långa hår.
Ur tiden
Jag behöver en klocka.
Den klockan jag trånar mest efter kostar ca 7000 kr.
Jag har även kollat in billigare ifall jag inte skulle vinna på någon större vinst på trisslott inom närmsta framtiden.
Jag kan få en hyfsat snygg med lite bling-bling för ungefär 1500 kronor.
Men det är fortfarande galet. Lika galet som det faktum att jag faktiskt i höstas av ren ilska kastade min felfria Axcént i soporna bara för att jag var arg på exet.
Jag gör sånt när jag är sur. Riktigt sur. En gång klippte jag av mig hela håret i ren frustration då jag var arg på en kompis. Efteråt gick jag till hennes jobb och visade upp eländet. Givetvis hann jag klämma in förklaringen till kapning av hår – att det var på grund av henne. För att hon retat upp mig innan.
Och för att sluta denna cirkel resulterade just denna historia i att exet ALLTID såg till att jag var på ett alldeles strålande humör inför varje frisörbesök under vårt förhållande, då han absolut inte alls ville ha en korthårig tjej.
Jag har mognat. Nu klipper jag av hår på grund av leda.
Klockrent
Sprang på kompisen till mitt ex förut på vägen till affären.
Han beskrev några personer han träffat under en längre period som torra och trista.
Beskrivningen han gav stämde helt klart in på mig.
Fast han tänkte nog inte så långt.
Och jag insåg att det var inte bara jag och exet som var som natt och dag.
Det gällde även hans vänner och jag.
Endgame
Jag kommer inte ens ihåg vad vi pratade om.
Jag kan inte ens komma ihåg att vi pratade.
Hur gick detta till egentligen?
Don´t analyse me
Jag ser ungefär ut detsamma idag som för fyra år sen.
Insidan däremot har genomgått en extreme make-over.
Idag är jag godhjärtad rakt igenom.
Det tackar jag exet för.
Vad är poängen?
Det enda jag ville ha var det som från början var mitt.
Och bara för det skulle ett tredje världskrig startas.
Det är trots allt härligt att få bevisat att det inte bara är jag som tappar all förstånd och vett emellanåt.
Skillnaden är dock att jag står för det hela vägen.
Min svaghet var att jag föll i fällan.
Deras svaghet är de så gärna skyller ifrån sig.
All vår början bliver svår
Allt kan bara bli bättre.
Det sa jag till han när det var som dåligast mellan oss och sen gjorde han slut. Jag hade alltså rätt.
Även om jag inte föstod det förrän jag fick facit i hand.
Suffering
Jag minns inte längre ihåg vad vi grälade om.
Då var det viktigt. Så viktigt att det skulle ältas till dödagar.
Nu när det inte längre hör till mitt liv är det inte värt att minnas.
Jag minns inte ens det som var bra.
Förhållandet som dog dör nu i ett andra skede.
Dolda krafter
Idag hände det igen.
Efter drömmen kommer livstecken.
Idag fick jag frågan om jag är synsk.
Det känns inte så.
I can still feel
Kollade på gamla kort förut. Riktigt gamla kort.
Så poppade det upp kort från mitt förra boende. Förvånansvärt nog kändes det.
Jag såg tvättställningen med handdukarna. Handdukar jag hängde upp och sedan vek ihop och la in i byrån i garderoben. Jag såg vitrinskåpet vi köpte på Ikea. Ett på fötter. Jag har fobi mot möbler som är menade att sitta på väggen, så det fick bli ett på fötter istället – trots protester från exet. Jag såg datorbordet jag glatt skruvade ihop själv medans exet och dennes far satt och kollade på fotboll med varsinn öl i näven. Jag såg tapeterna i andra delen av hallen vi valde ut tillsammans. Den beiga med silverdroppar på. Efter en mycket livlig diskussion gav jag med mig och sänkte kravet på ”vitt överallt”. Jag såg platt-tv:n på väggen och ljuslyktan från Geri nedanför. Jag såg Billy-bokhylla med alla mina böcker, Elle-tidningar samt exets Slitz-tidningar i. Jag såg sänggaveln på sängen vi delade under tre års tid. Sängen med det vita överkastet från Ikea som blev pålagt under en mycket kort period innan jag tröttnade. Exet var från början emot ett överkast. Kanske för att han från början visste hur det skulle bli med bäddandet. Jag såg byrån i hallen. Den snygga som som vi knappt orkade bära uppför trapporna pga dess vikt. Att montera skiten var också ett äventyr i sig. Jag såg soffbordet med glasskivan. Exet lovade att torka glaset bara han vi köpte ett glasbord. Gissa vem som fick underhålla bordet.
Och jag såg den lilla vita sommarväskan jag köpte till Väla-festen 2006. Den natten mötte jag exet vid grillen. Han jobbade borta och denna natt kom han hem till mig.
Jag minns inte känslan då. Jag minns inte mig själv. Bara att det alltid skulle vara så. Att han alltid skulle komma hem till mig.
Idag känner jag inget. Det känns. Men inte jobbigt. Det bara känns helt enkelt. Och jag kan till och med le åt det som var svårt då. Känns som en liten seger i sig.
Girlpower
Innan jag och exet avslutade vårt förhållande efter tre år hade jag under tiden hunnit bränna ut en del bra musik från datorn.
Och ungefär 2000 musikfiler låg väntande kvar i datorn vid min flytt.
Jag blev lovad att få bränna ut skiten när värsta turbulensen lagt sig.
Men så träffade han min ersättare (och raka motsats) och helt plötsligt passade det sig inte.
Det var mycket som inte passade efter att hon klev in i hans liv och idag känns det som de båda två har gjort mig den största tjänsten.
De banade vägen (omedvetet) för mitt nuvarande lyckliga och perfekta liv.
Och jag skiter i allt nu vare sig det gäller musikfiler, kängor, skor, lampor, änglar…
Grattis till vad det nu är det har handlat om egentligen.
Jag är lycklig på riktigt – är Du?
Will you ever tell her if you decide to make the sky fall
Jag hoppas av hela mitt hjärta att historien aldrig ska upprepa sig. Jag hoppas att jag aldrig ska få genomgå samma vånda, ångest, ovisshet och illvilja igen någonsin i hela mitt liv.
Jag önskar att jag lärt mig.
Och jag önskar att han lärt sig.
När himlen faller finns inget skydd. När himlen faller pga någon annan dras även marken undan för dina fötter. När himlen faller snabbt tar det en evighets tid att åter igen resa sig.
Nu är himlen så blå som den aldrig varit innan.
Det var värt all skit. Absolut.
I´ll just cast shadows on your walls
Tänk om det aldrig tagit slut. Vilket elände.
Då hade han aldrig fått vara med om ett lyckligt förhållande.
Och jag hade resten av mitt liv inbillat mig att det skulle räcka att slita ut de tre orden i förtid för skapandet av evig lycka.
Nu vann vi båda på separationen.
Han fick en ny flickvän.
Och jag fick ett stort tänkande och ett ännu större ego.
Sorgen var en flyktig ursäkt för inte vilja förstå
Jag spelade det vackra avskedet för honom tre dagar innan uppbrottet blev officiellt. Officiellt för oss, officiellt för allmänheten.
Jag vet inte än idag varför jag valde just denna låt vid just detta tillfälle då inget var mer ostabilt än vår vardag. Vårt relation. Vårt liv. Tillsammans.
Kanske för att hjälpa honom på traven att avsluta vårt patetiska förhållande. Kanske ville jag spela martyr. För att få chansen att släppa ut mina sårade och glömda känslor en gång för alla. För att kunna bli ursäktad.
Another night
Ute stormar det för fullt. Jag kan inte sova under stormar. Drömmen gjorde inte natten bättre. Vaknade kl 06:00. Vågade inte somna om. Hjärtat slog i 300.
Jag drömde om han inatt. Jag drömmer ofta om honom nu för tiden. Jag gillar det inte alls. Han kommer med budskap. Illavarslande. Det känns inte bra.
Han har skurit sig i handlederna. Upp och ner. Rakt. Snett. Utan struktur. Eller är det satt i system? Hans ögon speglar vånda. Han är kall. Vi är tillsammans.
Vad gör han i livet eftersom han så ofta besöker mig om nätterna?
Vad var det som skulle ändras?
Du känner mig bättre än så
Bland det mest skrämmande jag vet är när människor tro sig veta hur jag tänker och vad mitt syfte är i vissa utvalda sammanhang. Dom tror sig veta och förlitar sig blint på sin egen grundlösa intuition utan att ha vett att ta reda på den verkliga sanningen.
Jag blir mörkrädd när människor missuppfattar det jag nyss sagt och tror det allra värsta.
Förstår man inte innebörden av en mening tar man väl för fan reda på vad som menas innan man kommer med otäcka anklagelser.
Eller är det så att jag helt enkelt är för smart för vissa.
Det blir jag också mörkrädd av isåfall.
Some people grow up and some only pretend
You and her in your sad little world
You can only exist with the help of a girl
Well, Im glad its not me, Ive got my life to unfurl
Youre just way too old
Chain of fools
Uppgång och fall – Ni bara finns där hela tiden
Denna blogg är en tillägnelse till mina underbara vänner! Till dom mest lojalaste, trognaste, omtänksammaste, ärligaste, roligaste – samt vackraste människorna jag någonsin träffat.
Jag skriver för att komma ihåg mitt liv. Och för att ta lärdom av mitt liv.
Den bästa skolan.
Senaste kommentarer
Anonym om Sådant vi skrattade åt i … tjejen om Små ting förgyller min va… Mr HH om Den goda goda helgen blurrygirl om Skit ska skit ha Carre om Skit ska skit ha
*Babe in total control of herself* 