Då och nu

Jag lullade hem igår från krogen. Fick för mig att köpa mat på hemvägen. Upptäckte att jag inte hade några pengar kvar och inte heller något visa-kort med. Jag traskade hem, sprang upp och hämtade kortet, satte mig på cykeln och började trampa. I samband med berusning och mörker är just cykling kanske något som bör undvikas i största möjliga mån då jag cyklade in i en lyktstolpe.

Aj.

 

Jag fick min mat till slut och jag åt tills jag nästa spydde.

Sen somnade jag gott.

 

Intrycken från festen är inte så många men jag har ändå inte hunnit sortera dom ännu.

 

Såhär glada var jag och Babsan i våra glansdagar.

1997.

Unga och fräscha.

 

 

2007-07-30

Ingen större skillnad i mina ögon.

Förutom att vi mognat avsevärt fram till nu…igår

 

När jag vaknade förut hittade jag ett mess från Babsan, skickat 03:08 inatt.

Ska komma på något dräpande att svara henne med.

Svarta salta bollar

Jag kan bara inte hjälpa det, men jag AVGUDAR denna låt…

En gång i tiden

Ha ha ha, hittade en massa urgamla kort från barndomen hemma hos ma och pa tidgare idag. Jag rotade igenom alla album med ett fånigt leende på läpparna. Ma gick förbi några gånger och tycktes fundera över vad det var som fick mig att dra på smilbanden för en gångs skull (jag skrattar inte…eller jag ler inte ens, speciellt mycket hemma hos dom). Men hon lät mig vara ifred under min nostalgi-resa.

 

6:ans skolavslutning…

jag gillade inte att kramas vilket märks tydligt

på detta kort då vår magister Bengt-Åke skulle krama oss alla.

Vad jag också noterar är att Johanna, Pia och Cissi

noga och med ett visst nöjsamt intresse

studerar min tafatthet.

Jag var hopplös redan på den tiden.

 

Vid flertal tillfällen i mitt liv har jag hamnat i situationer där det känns som alla glor på bara mig. Antagligen för att jag sett/ser konstig ut, men blickarna är svåra att värja sig från. Och jag vet inte om det var lättare som barn eller som vuxen. Som barn kommer jag inte ihåg något specifikt tillfälle. Men känslan finns kvar så förmodligen har det hängt kvar sen barnsben.

 

Julavslutning 1:a klass 1983: Här kan jag utan vidare peka

ut fem av mina klasskamrater som glor rakt på mig

med skeptiska blickar.

Antingen för att jag blev utvald till klassen Lucia (inget jag var jublande

glad över men) eller för att jag såg…konstig

ut helt enkelt.

 

Fast…jag var ganska söt ändå…konstig men söt.

Ungefär som idag alltså. Enligt vänners utsago.

Vi tre

 

4 juli 2007

Jag och mitt älskade kusinbarn Wille diskuterar livets allvar tillsammans med Nalle.

Lite kurragömma hann vi med också.

 

Bakom kameran: Mamma Geri

In the light of our eyes

Efter en relativ kass helg känns det oförskämt bra ändå.

Jag vet så väl att jag är älskad av så många och det jag ibland, vid ytterst få tillfällen, saknar är egentligen inte av vikt.

Eftersom jag inte längtar tillbaka.

Jag vill inte bygga mitt liv på någon annan och jag vet att jag klarar mig ändå.

Jag är aldrig själv och kommer aldrig bli.

Jag har fantastiska vänner och det är endast jag själv som kan driva dom på flykt.

För deras lojalitet består in i det längsta.

4ever.

Jag kan sitta med mina vänner, på fester på kafeer och i hemmets vrå och känna vår gemenskap och kärlek till varandra genomsyra allt det vi går igenom tillsammans och var för sig.

Vi kanske inte berättar allt.

Vi kanske inte hinner.

Vi kanske glömmer.

Vi kanske inte tänker alls på det som är viktigt.

Men vi glömmer aldrig det som är viktigt för varandra.

Det gör inget att det pratas sinsemellan.

Vi står för allt vi säger och vi förklarar aldrig bort det.

Allt klokt och allt dumt finns där.

Som vägledning och lärdom.

Jag är skadad på att messa och jag vet att det ändå är uppskattat.

Så jag fortsätter så.

Det är mitt sätt att visa att jag existerar och inte försvinner bort.

Det är mitt sätt att söka kontakt de perioder jag inte orkar annat.

Och jag vet att de vet det som jag vet.

Connection livet igenom.

Smärta att minnas och bearbeta och lämna

 

Bilder som dessa får mig att vilja förändra mer. Jag kan fortfarande känna känslan genom kortet. Jag ler inte. Jag försöker inte ens dölja smärtan. Smärtan och sorgen uttrycker sig i mina ögon. Vid denna tidpunkt var jag riktigt illa ute. Aldrig förut hade jag varit så låg som då. Jag försökte dölja det. Men hur ska man kunna dölja för de som känner dig utan och innan. Det går inte.

Jag kan än idag inte förstå hur jag kunde må så dåligt. Samtidigt som jag kommer ihåg varje smärta jag upplevde just då.

Februari 2007

Mer förändring!

 

 

 ”…Mot all världens ondska

…Det är inte det att man ofta har anledning att sätta sin lit till vänners godhet – kanske blir det aldrig nödvändigt. Men vi styrs av fantasin, och där står de som en massiv och ointaglig försvarsmur mot all världens ondska…”

 

Sydney Smith

Det svaga faller med det mörka

Det är lätt att köra med de svaga.

De som inte har egna åsikter.

Egna åsikter kanske, men inte starka nog att motså.

Frestelser blir till hot.

Om de inte fullföljs.

Frestelser lovar guld och gröna skogar.

Lycka resten av livet.

Illusioner, luftslott, kärlek byggt på ytterligheter?

Jag gjorde ju så.

Blev kär i kärleken.

Blev kär i en dröm.

Verkligheten tog till slut hem segern.

Nästa gång blir jag kär i en person.

För jag vill ha verkligheten med mig från början.

Vila inte hos mig

Något jag lärt mig från ett treårigt kraschat förhållande är ödmjukhet, respekt för varandras önskemål och val…att inte leva sitt liv genom någon annan…att man väljer varandra som en livspartner i samma anda som när man väljer vänner.

Vänner behandlar varandra med respekt, genom att stötta i alla stunder, att reda ut problem….att inte kräva eller ställa ultimatum.

Jag misslyckades med detta för jag förstod inte själva grejen alls under de tre åren.

(Nu gör jag det.

Och nästa som fångar mig kommer dra den högsta vinsten i livets och kärlekens lotteri!

Det är dagens sanning och ett livslångt löfte!)

Och det är lite tragiskt att se den sorgliga historien ev. upprepas.

Fast inte med mig som mittpunkten denna gång.

Tragiskt att ev. se en människa ev. förstöra sitt liv åter igen.

Det är också sorgligt att bli varse om att personer drar med osanning.

För att bättra på sitt eget ev. befläckade rykte.

Det är oerhört tragiskt att personer behöver dra andra i sin skit för att kunna hantera svårhanterade situationer och konflikter.

Allt för att rädda sitt eget skinn.

Allt för att dom inte själva kan stå för det de säger eller gör.

Hur kan sådana människor över huvudtaget överleva alls i samhället???

För att dumheten och naiviteten tar överhanden.

Igen!

Måtte jag aldrig bli så förgiftad.

Jag har iallafall lärt mig!

Det är det enda som räknas.

Jag är glad att jag blivit klokare!

Hållning

Jag övar inför min kommande roll som fadder. Dopet ägde rum 14 april och några veckor innan testade jag att hålla honom.

Det gick helt ok. Tyckte jag.

Det bör dock tilläggas att jag vid denna tidpunkt ännu inte utsatt Elias för ”fisken”.

Så var hans skeptiska min på detta kort kommer an på har jag ingen aning om.

Vittnen till premiärhållning av Elias för Blurry´s räkning var även Elias farfar och farmor.

Nu för tiden skrattar Elias till och med när han ser mig.

Och det kan man ju tolka på olika sätt.

De vackra

Igår såg jag de vackraste barnen jag sett på länge.

På Åhelns.

Turister i allra högsta grad och säkerligen lite bohemiska.

Aldrig förr har jag sett sådana barn där det sköna, vackra och naturliga samspelar och dominerar över allt.

Fria och genuint vackra.

Inte perfekt [läs: modellikt] vackra, inte perfekta kläder, inte perfekta utseenden, inte söta.

Men med säregna utseenden där de biologiska banden mellan syskonen var så uppenbart.

Inte bara genom det yttre genetiska.

Samhörigheten dominerade.

Det existerar inte den typen av människor alls i min värld.

Typiska icke-stereotypiska människor.

Som i en mellanvärld.

Det finns på film.

Och igår på Åhlens.

Jag förundras.

Ålder: Uppskattningsvist mellan 7-12 år.

Konstruktivt tänkande

Igår sa någon följande till mig:  

”Man vet aldrig vad folk tänker.
Han kanske inte visste vad han ville.

Han kanske inte menat att såra dig.

Han kanske bara är en idiot som inte vet hur man beter sig.

Som drar sig undan när det känns jobbigt. Sånt som är jobbigt för honom alltså.

Det är inte heller alltid så lätt att haja att jobbiga saker är olika för alla.

Ödsla inte tid på att försöka förstå honom.

”Menade han illa?”, ” varför höll han inte sitt löfte?”

Det spelar ingen roll.

Han gjorde dig illa och nu är ni inte tillsammans.

Nu går ni vidare.

Du går vidare.
Det är inte ditt ansvar att underlätta eller försvåra för honom.

1. Du kan inte låta dig och ditt mående styras av en annan part på det viset. Han svek dig: Skithuvud. Låt honom inte dessutom få dig att må piss, att få dig att rasa i vikt, att ifrågasätta dig själv.

2. Vad andra tänker och tycker är inget du kan ta ansvar för. Det är inte heller så viktigt. De flesta har fullt upp i sina egna liv för att hålla på och döma hur andra beter sig i sina kärleksrelationer. Man vet att det alltid är mer komplicerat än det ser ut. Lita på att folk kommer att göra sina egna bedömningar ändå. Du har inget ansvar inför dem.

Vad andra känner och tänker är deras ansvar.

Du måste se till att må bra oavsett hur han beter sig.

Ibland behöver man höra en tydlig linje.

Man kan inte ödsla tid på att försöka förstå.

Acceptera och gå vidare. Den enda man sårar är en själv.

Det är ofta också målet, så fokusera om.

Man behöver hjälp att hålla fokus och distans. Det är det man tappar när känslorna tar över.

Han skulle kunna skicka dina saker på posten.

Skulle du då leta efter nått nytt att haka på?

Det är därför man skriver ”lycka till” och smileys. För att man vill hålla dörren öppen och bara såra sig själv men inte honom.

Frågan är alltså: Vad krävs för att få ett AVSLUT?

Svaret på det finns oftast inte i en handling, utan i en tanke.

Tiden läker.

Men den tiden måste du hålla dig borta från honom och inte fråga om honom eller höra av dig till honom. 

Behöver du skriva? Skriv ett elakt brev till honom som du aldrig skickar. Skriv ett elakt brev till dig själv, till mormodern eller vem som helst. Skriva allt du behöver och släpp det sen.

Ut och ligg med nån annan. Ibland måste man börja utifrån.

Jaga inte en massa yta, utan tänk bara ”vad VILL jag?” ”Hur uppnår jag det?”

Dvs i smått, tex ”Jag vill ha tillbaka mina grejer” och slutar det där? eller är själva överlämnandet viktigt? tidpunkten?

Försök vara saklig.

Energin måste riktas på mot dig själv.

Du måste kunna må bra oavsett hur han mår.

Annars är du bara kvar och stampar.”

Och helt plötsligt förstod jag på riktigt. Jag hajade den tydliga linjen.

---

TACK för dessa kloka och vettiga ord.

DU vet vem DU är.

Publicering uteblir pga olämplighet

Har bestämt mig för att inte publicera utkasten jag spottade ur mig förut.

Jag behöver inte ordens fulla genomslagskraft.

Jag kan förstå ändå.

Varför jag reagerar som jag gör och hur jag ska avleda destruktiviteten.

Jag kan förstå genom att läsa andras ord.

Inte lyssna utan läsa.

 

 

 

Jag ska fortsätta läsa.

Läsa mellan raderna.

Det är där svaren oftast finns.

Det är inte det mest uppenbara som är det mest logiska.

Som ord skrivna rakt upp och ner.

Ibland kanske men inte alltid.

Påbörja en tolkning och ord och meningar förvandlas till flerdimensionella vapen.

Som kan vara avgörandet på många sätt.

Men inte alltid lämpligt.

Som med mina tre utkast.

The asian blonds

Jag har i ren frustration skrivit tre utkast som jag ännu inte bestämt om jag ska publicera eller inte.

Som just inlägg skulle orden få en mycket större genomslagskraft.

Hos mig.

Men kanske även hos andra och just nu vet jag inte om jag vill det.

 

Under tiden som jag spånar vidare och oroas för en kommande jordbävning har jag hittat en tjej på en blogg vars etniska ursprung är asian.

 

 Hon är (som synes) blonderad, piercad i näsan, lång och smal och skitsnygg.

Så vill jag se ut.

 

 

Geri, Malin, Tina & Jag (tänk mig som blond)

 

Jag kan blondera mig, pierca mig…det där med längden är inte så mycket att göra åt och snyggheten får jag hoppas lyser igenom med mitt goda och smarta inre istället.

Smal är jag ju redan.

 

Jag kommer inte nå hela vägen fram, men en bit kanske.

Uppdrag rensa

20070714

Jag och denna kvälls värdinna Malin attackerar skålar med chips och dip.

Tillsammans kämpar vi för att skrapa ihop bottenskrapet av resterna för att trycka i oss.

”Om vi lurar ut alla kan vi låsa alla dörrar och sedan leta efter chipsförrådet och frossa hela kvällen och natten ifred. Det är ju ändå uppehåll ute nu och krogen tar vi nästa helg” 

Observera: Vår koncentration och martiniflaskan bakom min taniga arm med gäddhäng.

Vem är du?

Jag kommer ihåg: Vi sågs, vi hälsade, vi festade och vi hatade varandra.

Allt hände inom loppet av några timmar, från första stund. Sedan höll det i kan man säga. Stadigt och stabilt. Men inte speciellt trevligt.

Kanske är tiden inne för en ny rond?

Jag är mer än redo.

Jag har vässat armbågarna och finslipat argumenten.

Jag längtar.

Jag är taggad.

Snälla!

Jag vill se dig skratta

Jag vill se Dig. Jag vill höra Dig prata. Jag vill se Dig bli arg.

Jag har aldrig byggt några illusioner om Dig. Jag har aldrig fantiserat om Dig. Jag har aldrig älskat Dig. Inte ens som människa. Jag har aldrig brytt mig för kärleks skull. Jag har aldrig ägnat Dig en tanke i syfte att dämpa saknad. Jag har aldrig varit förälskad i Dig. Inte ens töntigt kär. Jag har aldrig haft några förhoppningar om Dig. Förhoppningar om ett bättre beteende. Jag har aldrig ens tänkt tanken att Du skulle finnas där för mig. Jag har aldrig tänkt att vi skulle försöka bli vänner. Aldrig. Jag har aldrig slagits av tanken att Du är mänsklig.

Tvärtom.

Allt är tvärtom.

Och därför vill jag lära känna Dig.

Från noll.

Sommaren 2007:

Vy från landbogatan.

Jag sprang över fältet hundra miljoner gånger under barndomen till vännen.

Ibland flera gånger om dagen.

Barndomens sommar och gröna drömmar om ett evigt liv i beskydd.

Att vara jag

Jag försöker glömma, förtränga, komma förbi, fly från hela skiten genom att bli elak.

Jag tänker elaka saker om han.

För att lättare kunna acceptera hans svek.

Tyvärr är inte denna metod hållbar för min del.

För jag är ju inte ett dugg elak.

Och jag svek han minst lika mycket som han svek mig.

Eller…vi svek oss själva.

Så jag måste komma på ett annat sätt att överleva detta och ändå fortsätta vara jag.

Sådär skeptisk är jag i mångt och mycket nu för tiden. Tyvärr.

Nu ska jag snart äta glass med Ida.

Vi ska även ta en promenad i blåsten.

Ta tillfället i akt

Inte någon konversation från denna dag.

Inte ens nyligen.

Men det kunde lika gärna ägt rum idag.

Jag: ”Jag är helt fucked up i skallen, när ska det gå över? Går det över?”

Mejran: ”Det går snart över, om några dagar…eller veckor…men passa på att vara fucked up, för en sådan anledning har du all rätt att vara det”

Stjärnfall

Eftersom jag just idag har en urusel dag är det också en utmärkt dag för mig att kravla runt i resterna av det förflutna.

Imorgon kommer jag må underbart bra igen och då passar det sig inte att dravla om deprimerande ämnen…eller i mitt fall ämnet ”DÅ”

Vilken idiot jag var. Och vilken stjärna jag blivit. Som vännen Carola kommenterade för ett tag sedan: ”Tur att livet går framåt”. Jag kan inget annat än att hålla med. Allt annat gör mig mörkrädd.

På flykt

Jag kommer ha mina dåliga dagar har jag insett. Men jag vill inte det. Idag blev en dålig dag för någon timme sen bara. Innan dess var allt skitbra och jag hade världens bästa liv. Det har jag fortfarande förvisso. Det vet jag. Men ibland kommer skuggan som ingen sol i hela världen kan stråla bort.

Idag är det skugga över hela jäkla mänskligheten, men mest över mig och det som inte finns längre.

Jag försöker fly men idag springer jag in i väggen…eller jag irrar runt i en labyrint jagad av det förgågna.

Jagad av det som aldrig fick finnas och det jag förstörde.

En dag som denna önskar jag att jag aldrig träffat honom någonsin.

Inte för att jag ångrar förhållandet.

Utan för att jag vet att han aldrig kommer få möjligheten att få upptäcka mitt nya och underbara jag.

Det jag som han hela tiden försökte få mig att bli.

Han kommer gå miste om detta och det stör mig mer än allt annat.

Och för att han inte tror på mig tillräckligt.

Ibland förtjänar inte alla en andra chans.

Han fick vara med om mina värsta sidor och jag vill kompensera han för allt lidande genom att vara en vän.

En god vän han kan lita på och prata med utan att känna pliktkänsla och rädsla.

Eftersom det aldrig kommer hända får jag försöka fokusera på att inbilla mig att han aldrig hände mig.

Att den dagen jag kommer träffa honom ihop med henne…förslagsvist hemma hos min kusin givetvis…lura mig själv att han är en främlig jag aldrig träffat innan och delat säng ihop med i tre år.

Men jag hoppas han aldrig dyker där med henne.

Oavsett min närvaro eller inte.

En flytt för hans del skulle passa mig bra, eftersom jag är så svag och uppenbarligen inte fixar detta.

Mina tankar och känslor just nu idag.

Imorgon kommer jag förmodligen inte bry mig alls.

Flexibilitet kallas det.

Du hänger din törnekrona i kapprummet på en spik

Stjärnglansen försvann mer och mer. Det som en gång var så fantastiskt underbart och obegripligt är idag bara obegripligt. Mitt misstag. Jag lät det inte få vara ifred. Jag skulle nödvändigtvist dra i alla tåtar som fanns, lirka upp varje trassel, jag var uppenbarligen bara tvungen att rota i det innersta. Min besvikelse när upptäckten gjordes. Det som var speciellt var bara en fasad!

Låt människor få leva i fred i sina drömvärldar. Nästa gång jag möter någon som verkar för bra för att vara sant ska jag låta det vara. För förmodligen överträffar sagan verkligheten. Hjältar klarar sig aldrig i vår vanliga vardag, vår vanliga värld. Göm dom i hjärtat och släng nyckeln. Annars förgörs dom.

21 maj: Muren rasar för andra men inte för mig

Jag klarar inte av relationer. Nära relationer. Jag lyckas på ett fantastiskt destruktivt sätt förstöra för mig och för andra.

Mina vänner finns där. Alltid. De älskar mig. För de vet hur jag är. De förstår. De finns alltid kvar iallafall. Det stavas lojalitet.

Men de som står utanför denna mur, de fattar inte ett skit! De som försökt komma igenom järnringen runt omkring mig, till mitt innersta. De förstår inte att de gått för långt, att jag blir trängd och tar avstånd.

De som inte är mina vänner och som inte förstår, det är de som också lyckas förstöra det jag kämpat med att bygga upp. Nätverk av människor att lita på.

Jag tror att jag lyckas, gång på gång – och gång på gång resulterar det i samma dynga, samma nederlag, samma usla känsla av bortslösad tid på inget, nada…zero!!!! Och jag blir alltid boven! Den som blir trängd och tar avstånd är ju givet den som är elak. Det visste väl alla. Utom jag.
Muren omkring mig rasar aldrig då mina vänner finns där.
Lyckas en enda icke-intelligent, egocentrisk och socialt inkompetent person hitta en liten obetydlig spricka att börja gräva i. Ja, då rasar det – klart som helvete – men inte för mig eller mina vänner, utan för den stackars saten som inte förstår bättre att lämna mig ifred.
Konflikter uppstår. För att folk inte fattar att jag också har känslor, att jag är människa att fela, att jag är inte helt perfekt (men inte långt ifrån). Men det blir ju lite jobbigt när andra sätter mig på en peidistal jag inte kan leva upp till. Och när jag gör dem besvikna, då får jag skiten.

”Hallå, vi trodde faktiskt bättre om dig, varför beter du dig inte efter det då?”

”Ja, men förlåt, usch så illa av mig. Förlåt ska aldrig upprepas igen”

”Ok, vi får se om vi kan bli vänner igen”

DÅ säger jag: ”Fuck off!”

Sandlådenivå, och där är inga murar stabila….

[Fotnot: MYCKET har hänt sedan känslorna i detta inlägg plitades ner (21 maj -07). Människor förändras och tankesätt utvecklas till en annan dimension. Känslor får en ny betydelse.]

Istället för fredspipa

1997-09-13, såhär fixades det fred mellan mig och Sigge på den gamla goda tiden. Av olika skäl (som jag nu glömt alt. förträngt) avskydde jag honom ganska länge (typ ett år) innan han lyckades övertalade mig till att bli vänner. Jag var så lättpåverkad på den tiden. Föll för grupptryck och så. Festen ägde rum hemma hos Sanny med en salig blandning av folk. Skitkul. Babsan och Tallen låg på köksgolvet och krälade runt. Skitkul.

OBS: Vid en uppstyrning av en mindre fredlig stämning mellan två parter och det finns respektive med i bilden bör man gå tillväga genom en fredspipa istället. Och jag är hyfsat säker på att vi höll oss till spelreglerna gällande detta. Om inte annat blev jag lurad isåfall.

Bakom min kamera: Babsan…eller nån

Äpplen och päron

En period [läs:sommar] ställde jag upp som chauförr stort sett varje helg. Den bästa partysommaren i hela mitt liv såhär långt. Vi hängde på helgerna, Babsan och killarna konsumerade alkoholhaltiga drycker för glatta livet för att sedan dra till Bryggeriet.

Jag ersatte spriten med frukt. Mycket frukt i alla dess former, äpplen, päron, bananer…

Till slut gick jag under namnet: ”Äpplet”.

Tallen: ”Mitt lilla äpple”

Ganska gulligt.

Funderar på att ersätta min dagliga snickers-ranson med ett grönt saftigt äpple istället. Och fortfarande är morgonpromenaderna med Geri vilandes. Bedrövligt!

Ska snart gå en förmiddagspromenad med ovannämnda och barnen Jossan och Wille.

Jag ska försöka motivera oss då till att gå upp i ottan igen för lite gogging.

Brutet Löftis

För lite mer än tio år sedan avslutades ett års studier vid Löftadalens Folkhögskola i Åsa, ca 16 km utanför Kungsbacka. Klassen jag hamnade i bestod av en mängd märkliga varelser som jag aldrig annars skulle kommit i kontakt med. Men på en folkhögskola är undantagen reglerna.

Kortet är taget på skolavslutningen 97-05-23.

Vi tjöt alla som stuckna grisar och lovade att ses snart igen.

Nu har tio år gått.

Jag saknar Erik, Elena, Anna…och givetvis Karim allra mest.

Karim gav mig en lång lång intensiv kram och viskade i mitt öra: ”Försvinn inte.”

Idag heter Karim Oskar.

Mer vet jag inte.

Så gick det med: ”Försvinn inte”.

Ps) Jag rekommenderar ovan nämnda skola då folkhögskoleplaner hägrar

Burn like a star

När jag springer på gamla bekanta som jag inte sett eller pratat med på mycket länge brukar jag inte reagera något nämnvärt över mötet. Inte mer än att jag stannar upp, säger ”Hej” och om tid och lust finns byter några ord.

Och sen går jag vidare med mitt liv.

Härom veckan sprang jag på Mattias.

En f.d kollega från Dafgårds-tiden.

Mattias tillhör den kategori människor som aldrig lämnar mig oberörd.

Har aldrig gjort och kommer aldrig göra.

Vi krockade stort sett med varandra, stannade upp för en halv sekund, glodde på varandra, sa ”Hej” och gick sedan åt var sitt håll. 

Jag vände mig om efter han flera gånger.

Och med han i mina tankar går jag vidare med mitt liv.

Sabotage

Jag kan inte mina Beastie Boys som jag kanske skulle göra.

Jag avgudar detta framträdande samt låten samt gruppen.

Sedan släppte dom ”Intergalatic” och då tyckte jag att dom blev mesiga.

 

Men ”Sabotage” är GULD!!!

Det bästa kommer i ungefär mitt av låten, med ett gigantiskt ”Wooooooohaaaaaaaaaa”

Mäktigt och alldeles alldeles underbart med rysningar längst ryggraden. 

You´re the drug that works

Hittade ett gammalt mess förut från 2007-05-23.

Jag brukar vara flitig med raderandet av mess, förutom vissa få utvalda som hamnar i mappen för ”Sparade”.

Av någon anledning fanns detta kvar i inkorgen.

”Tjena Bruden! Här är allt lugnt! Jag lovar att höra av mig om jag är i trakten.”

Och jag biter mig själv i tungan för femtioelfte gången i ordningen och vill bara radera.

Men jag gör det inte.

Detta är inte kul längre.

Bortom himlen sover sagorna

Mina sagor liknar inga andra sagor. Jag fantiserar, vänder och vrider på skiten tills det passar just mig och mitt liv och min sinnesstämning. Det känns helt ok.

Jag är en självständig individ. Jag gillar att göra tvärtemot vad alla andra gör och förväntar sig.

Tjusningen i detta beteende är att jag ändå kan leva ett lyckligt liv, trots att jag inte gör som alla andra.

En gång gick jag på festival med Arne-bollar på skallen. Babsan tog av sig sina efter en kvart pga skallebank. Jag hade också skallebank och jag fortsatte spatsera omkring med dessa. Det var ett stort lidande och väldigt intressant.

Tyvärr slängde jag dom sen. Tyckte om dessa bollar.

Jag är väldigt tillfredsställd med livet och det är synd för dom som fortfarande inte förstår detta.

Som i sin enfaldhet fortfarande tror att jag måste följa samhällets (trista) normaliserade regler för att jag ska räknas som normal och faktiskt kunna få kalla mig lycklig.

Tragiskt när inskränktheten tar kontroll.

Det kryper i mig varje gång jag måste (tyvärr händer detta) förklara att:  ”Jo, det är ok att vara singel, barnlös och huslös vid en ålder av 31 år, faktiskt”.

Dom påstår sig förstå fastän jag ser i deras ögon att dom inte fattar ett skit av det jag nyss sagt.

Vilken tur att mina bästa vänner befinner sig på samma höga och exklusiva pedistal som jag.

Min viktigaste ”biljett” i livet.

Ett pass att komma ut ur landet med och in med i nästa.

Och här blev jag kvar…

 

Doris: Typ världens sötaste lilla tjej.

Jag: Notera min tuffa spikefrisyr.

Doris: Fräsigt värre! Du var redo att möta världen med storm och inte låta dig köras över, helt enkelt. Dessutom var det sjukt trendigt i Korea då.

Jag: Jag kanske skulle åkt till NordKorea istället och gett diktaturen där en välbehövlig knäpp på näsan.

Doris: Vilken syn. Ska barn aldrig få vara barn?