Klättrar på stjärnorna

Jag satt i sköna fotöljen i lobbyn och väntade på Carre och Sanna. Jag höll på att somna. Då hör jag en hög röst och sekunden efter har jag fått sällskap i fotöljen.

Kirsi: Heeeej Sara, hur är det? HUR är det? Det var länge sen. Är det fint? Vad gör du?

Jag: Jag är trött och ska gå hem nu.

Kirsi: Nääää, följ med in tillbaka nu och släpp loss. [viskande] Jag har hört att det är disco där inne.

Jag: Japp [tänkte: för 18-åringar ja].

Kirsi: Hur är det? Har du någon kille nu?

Jag: Nopp.

Kirsi: M E N, varför inte? Du hade väl kille?

Jag: Jo, men jag var för jävlig så han drog efter tre år.

Kirsi: Men nu då? Varför är du singel?

Jag: Jag bara skojade innan. Men det tog slut efter tre år.

Kirsi: Varför är du singel Sara?

Jag: Öhhh…ehh..jaaaeee….öhh…[jag börjar skruva på mig och känner mig väldigt obekväm helt plötsligt]

Kirsi: Du behöver inte svara men jag menar bara att du är ju Lidköpings finaste tjej så jag fattar inte varför du är singel. Du är ju en riktig topppingla, söt och snygg och snäll och allt det där.

Jag: Ha ha – jag måste gå nu.

———————————————————————————–

Jag lämnade Kirsi till sitt öde och jag tänkte att det måste vara fel på alla speglar jag någonsin sett mig själv i. Det tänker jag fortfarande.

År 2001-2002 fick jag höra av en kille att jag var stans absolut fulaste tjej så det är kul med lite variation emellanåt.

Avvikelse

Sprang för några veckor sen på LiseLott som jag jobbade ihop med under åren på matfabriken.

Jag såg hennes husband först men var osäker på om jag såg rätt. När LiseLott dök upp fick jag mina aningar bekräftade.

Vi pratade på en stund och uppdaterade oss lite om varandras liv. Det kändes som det var jag som babblade på mestadels och jag är väl medveten om jag har en tendens till att göra det då jag är stressad. Och jag var stressad eftersom jag vid tillfället var i tjänst och min kollega snabbt försvann bort ifrån mig.

——————————————————————————-

LiseLott: Hur går det med kärleken då? Samma som sist vi sågs?

Jag: Nä nä, du vet att jag gillar att göra tvärtemot vad folk förväntar sig så jag passade på att bli dumpad lagom till att omgivningen börjat räkna ner för barn och bröllop.

LiseLott: Ha ha ha, du är så rolig Sara.

Jag: Tycker du?

LiseLott: Ha ha ha

Jag: Allt är bara bra annars.

—————————————————————————————

Det finns ingen annan i hela världen som skrattar så hjärtligt som LiseLott. Och det är smittsamt. Hon såg dessutom onekligen road ut när jag babblade på med. Om jag bara kunde lära mig att hålla käften lite mer.

Jag hoppas vi får ihop en fika någon gång inom snar framtid.

Likasamma

På något konstigt sätt hamnade min fuskskinnsoffa i fokus då ett av de mest underhållande samtal ägde rum i betongfabriken i början av min karriär där.

Jag hade hastigt och lustigt köpt en soffa i den närliggande staden då jag flyttade hemifrån.

När jag tröttnade på den spred sig ryktet på jobbet rekordsnabbt att jag ville sälja den.

————————————————————————–

Peter: Sara ska sälja sin skinnsoffa. Det kanske vore något för dig?

Marita: Vad är det för soffa då?

Peter: En hörnsoffa.

Marita: Färg?

Peter: Skai.

Marita: Vad är det för färg?

Peter: Skai.

Marita: [tålamodet tryter rejält hos Marita] Skai? Men vad är det för färg på soffjäveln?

Peter: Öhh..eh…[något irriterad] ja men den är väl brun eller nåt då.

—————————————————————————

Soffan var grå.

Och en annan tjej på jobbet köpte den istället så jag kunde köpa mina vita ikeasoffor.

Sist jag hörde mig för var skai-soffan ett klart uppskattat köp hos hela familjen.

Avklarat

Årets första styrketräning är avklarad. Det känns hemskt. Jag har inga som helst betydande krafter kvar i min kropp. Måste förtvinat i samband med sorgeåret 2007.

Styrka måste jag bygga upp under tiden med Haidong Gumdo. Det finns inga alternativ. Ska lära mig att hjula med. Får testa på gräsmattan hemma hos ma och pa. Redan i helgen.

Maritas söta och rara dotter Linda tränade samtidigt som mig. Vi pratade en stund efteråt. Hon skulle hälsa hem till Marita. Jag m å s t e ringa Electric Mountain. Fattar inte att jag glömt av det. Igen. Då ska jag träffa Marita igen. Jag vill och måste.

Imorgon blir det fredagsparty för hela slanten.

Med många favoriter på plats.

Tjohoo!!!

Kärt återseende

Träffade favvo-Marita på Hjertberg i söndags.

Åh vad jag saknar Marita ibland och som oftast.

Vi kom nu överens om att hon ska komma med när jag ska fika med Electric Mountain. Om jag bara kan få tummen ur att ringa henne.

Jag skickade bud med Marita: ”Hälsa Electric Mountain att jag ringer en dag snart. Jag har inte glömt alls.”

Notis om inlägget ”Bingolotta”

Johan: Sara, var det inte då du tog kort på en soptunna du tyckte va fin?

Jag: HYSCH! Jag trodde det var glömt. Sitter det fortfarande kvar på väggen i fikarummet? Det blev ett sjuhelsikes snyggt foto iallafall. Skarpt och tydligt. Trots mörker och berusning.

Fools

På väg mot lördagens bowling.

Vad Markus sysslar med förstår jag.

Men inte jag.

Jisses, vad jag önskar mig lååååånga ögonfransar.

Och långt år.

Jag kommer ihåg

Min sju år långa karriär på betongfabriken var spännande.

Under majoriteten av dessa år satt jag tillsammans med Anna i fikarummet.

Det var också ett äventyr i sig.

Hon arbetade vid korvsprutorna.

Det gjorde aldrig jag.

Har man en gång sett stora 40-kilos skänkvagnar fyllda med korvsmet

är det knappt man kan alt. vill trycka i sig

en enda korv till i hela sitt liv.

Fast det har jag ju gjort då.

Eftersom jag är bra på att förtränga.

När Anna och jag satt vid fikabordet på rasterna fördes våra olika världar ihop – korvtillverkningen och packen.

Oftast slutade det i kaos, men faktiskt ett roligt sådant.

Ibland skrattade vi ihop t o m så vi grät.

Inte illa för att vara instängda i en betongklump.

Dessutom har vi inte alls samma humor.

(Då jag inte har någon humor alls egentligen)

Också lite anmärkningsvärt.

Hangover

När jag vaknade förut undrade jag vad jag drack igår egentligen.

Mitt huvud sa mig att jag pimplat sprit.

Mitt förstånd att jag drack knappt en halv pava rött samt två cider och två drinkar.

Jag vet att det sistnämnda är sanningen.

Jag vet även att jag bjöd in Markus till fest nästa helg.

Gud, jag är så tröttsam!

Jag laddade hela veckan för lite partajj med de gamla kollegorna från fabriken.

Jag laddade hela fredagen.

Konstigt att något som laddas och laddas och laddas bara försvinner bort.

Det känns så.

Eller så var förväntningarna som jag satt på mig själv för höga.

Det var iallafall skitkul att träffa dom.

Vissa saknar jag mer.

Vissa saknar jag mest hela tiden.

Mitt i festen ringde min Geri.

La upp planerna inför ikväll då Halloween ska firas.

Hon pratade även med Fia och de bestämde en fika på måndag.

Vid askungetiden drog vi hemåt.

Jag fick skjuts hem av M.

Och av alla andra dårar som satt i bak.

Favoriterna Marita och Fia. Och jag med den lilla röda.

Mobilen ringde under kvällen och det slog över i skallen på mig.

När förnuftet återkom avstyrde jag skiten.

Som alltid ångrar jag mig dagen efter.

Även om jag avstyr eller inte.

Det spelar ingen roll.

Mitt hjärta har korkat igen.

Bingolotta

Fest i Källby 2002

Jag är något berusad och de kära s.k vännerna (dåvarande arbetskollegor) ser sin chans att förnedra mig ytterligare.

Då blev jag såhär tjusig

Strax efter lyckades jag på egen hand förnedra mig själv genom att ramla framstupa på stenplattorna, skrapa upp bägge knäna till förbannelse och avsluta det hela genom att ligga kvar och asgarva åt de stora äckliga skrapsåren som blödde kraftigt

.

Alkoholen tar fram de mest besynnerligaste sidorna hos människor.

Människokroppen inte är skapt för att konsumera alkoholhaltiga drycker.

T o m en hamsterkropp bryter ner alkohol bättre.

Och på bilden ovan ser vi varför och förstår.

Att jag ser glad är inget att låta sig luras av.

Jag visste helt enkelt inte bättre i detta tillstånd.

I must remove my wings

Juni 2002

Elin och jag på fest i Källby, bakom kåldolmefabriken Dafgårds.

Jag älskade solglasögonen jag bär på kortet.

Inköpta på Statoil och sedan tappade

på Stadtgolvet.

Jag fick med mig ett par gröna hem istället.

Fast det upptäckte

jag ju inte förrän dagen efter när jag nyktrat till.

Att dom var gröna istället för bruna.

Någon typ av möhippa för Elin ordnades denna kväll.

Nyckelord: Snapsar, whisky, kubb, platt fall på stenplattor, asgarv, blod, värme, mygel, BingoBerra-keps, fyllesamtal, fyllemess, Stadt

Burn like a star

När jag springer på gamla bekanta som jag inte sett eller pratat med på mycket länge brukar jag inte reagera något nämnvärt över mötet. Inte mer än att jag stannar upp, säger ”Hej” och om tid och lust finns byter några ord.

Och sen går jag vidare med mitt liv.

Härom veckan sprang jag på Mattias.

En f.d kollega från Dafgårds-tiden.

Mattias tillhör den kategori människor som aldrig lämnar mig oberörd.

Har aldrig gjort och kommer aldrig göra.

Vi krockade stort sett med varandra, stannade upp för en halv sekund, glodde på varandra, sa ”Hej” och gick sedan åt var sitt håll. 

Jag vände mig om efter han flera gånger.

Och med han i mina tankar går jag vidare med mitt liv.