Pang!

Och vem tror han att han är egentligen?

Guds gåva till kvinnan?

Tillåt mig småle.

Stig ner från dina höga hästar innan du faller.

Imagination in my head

Vi klickade aldrig.

Vi krockade och försökte slicka såren i tre år.

Åt varandra.

 

 

Helt i onödan.

Resultatlöst.

The way old friends do

Jag ska sluta konsumera alkohol. Jag ska bli nykterist och i samma veva även snyggast på alla fester i fortsättningen. Tråkigast men snyggast.

Efter att jag har sett korten från igår är beslutet

att bli nykterist inte speciellt svårt att ta.

Frågan är ju mer hur jag ska ro iland med det.

Igår fick jag tillfälle att face-to-face förklara för Mr HH hans

stora betydelse för mig och mitt liv.

Jag menade v a r t e n d a ord jag sa.

Från djupet av mitt hjärta.

Han tackade så ödmjukast, gav mig kramar samt support då jag

lättade mitt problemfyllda hjärta.

Jag älskar Mr HH.

Nu kommer det dröja sådär länge innan vi ses igen.

Eller, är det snart jul kanske…

Överväldigande

Du kom till mig för en stund.

Jag fick en och flera kramar.

Du luktar som förr.

Du är dig lik.

Kan inte förklara och vet inte var jag ska ta vägen.

Mina känslor för Dig är en miljon starkare än

vad de någonsin varit inför någon annan.

Du är högsta prioritet.

Näktergalen stum i hans hjärta satt

 Vad du än gör, drunkna inte…

Lova.

 

 

Jag kunde bara inte låta bli helt enkelt.

Förlåt.

Men det kommer direkt från mitt hjärta.

 

Och det irriterar mig mer än något annat just nu.

Systematisk ordning

Det räcker med en rätt person för att jag ska visa mitt änglaliknande beteende.

Rätt person kan tränga igenom muren och för alltid ha en plats reserverad i mitt hjärta.

Rätt person kan i stort sett säga de enda rätta sakerna, även om de är hur fel som helst.

Rätt person kan läsa mig som en öppen bok och ändå fortsätta förundras över mina dolda kvalikationer.

Det räcker med en enda person.

Mina vackra, goda och kloka vänner är där redan.

Kvar finns en enda plats.

Hur länge kan jag hålla kvar för dig?

Du kanske behöver en kölapp…

Det levande förflutna är de spöken som gör det levande i oss förflutet

Drömde om exet inatt.

Det bådar varken gott eller ont.

Undrar vad det betyder denna gång.

Förmodligen inte ett skit.

Och det vet jag ju redan ändå.

Telepati

Jag har funderat.

Något hände i söndags.

Jag: Jag är knäpp

Mejran: Ja

L Å N G  T Y S T N A D!!!

Sen hände det.

Fast det visste vi inte förrän långt efteråt.

Det blev fel.

Fast ändå inte.

Det som blev fel blev rätt.

Som en fingervisning.

En ledtråd?

Som en knack på axeln?

Mejran kommer alltid förstå.

Jag kommer aldrig undan.

Ibland får jag för mig att jag lättast håller mig undan.

Men Mejran väntar alltid.

Mejran förebrår aldrig.

Mejran förstår t o m när det blir fel.

Hon förstår min innebörd av ordet knäpp.

Hon tystnar och väntar.

Vet att fortsättning kommer.

Kanske inte just då.

Kanske inte dagen efter.

Kanske inte veckan efter.

Men förr eller senare kommer jag tillbaka.

Förde jag över mina tankar i samma sekund som det blev fel?

Det vi trodde blev fel?

My lady

Maj 2007

Jag och Geri

Mitt underbart vackra walkingsällskap.

Tjejfest hos Maria.

Mer sånt!

Från ingenstans

Innan jag slutade arbetspasset i förmiddags ringde Geri på mobilen. Jag messade att jag skulle ringa upp henne efter fem minuter, då jag var på väg hem.

Sagt och gjort.

Hon var upprörd. Och jag blev upprörd när jag hörde anledningen. Jag blev även rädd och kalla kårar ilade genom hela kroppen. Samma sak kände Geri.

Det är inte ofta jag blir rädd. På riktigt. Då det känns att rädslan är befogad. Då det känns att faktiskt något riktigt hemskt skulle kunna hända. Och dessutom mitt på ljusa dagen. Och det skulle hända MIG…OSS…men nu finns en rädsla där.

Både jag och Geri har känt det och jag kan bara inte bli kvitt olustkänslan.

Det finns en liten pojke som går omkring på gatorna och skrämmer upp oss.

Han sprider skräckfyllda känslor och får oss att känna oss som utvalda offer i en psykologisk skräckfilm. Det är på riktigt och vi vet inte var han kommer ifrån.

Han dyker upp från ingenstans med en tom och ondskefull blick.

Hans närvaro borrar sig in i våra själar då vi passerar honom.

Han vänder sig om och vi tänker: Nu händer det!

Hans händer greppar om pinnar som lätt skulle bli till vapen.

Han existerar inte i vår värld.

Men han syns.

När Geri ringde mig såg hon honom igen. Vi höll kvar varandra i mobilerna tills hon kommit in i huset. Han kom ifrån dagishållet och det gör mig än mer oroad.

Allvarligt.

Känslan är ingen överdrift.

Hans blick är det värsta.

Tomheten och ondskan personfierad.

VEM ÄR HAN?

Är detta meningen?

Jag undrade om livet var på riktigt.

Det kändes härligt fantasifullt, färgrikt och obeskrivligt vackert.

Som ett konstverk.

Med guldram.

Så såg jag sorgen i dina ögon.

Livet är i allra högsta grad verkligt.

Det är orättvist.

Det är färglöst.

Och guldramen flagnar.

Borta är det fina.

Hur kan en människa någonsin glömma och gå vidare?

Fungerar det alls?

Jag är så ledsen…för allt. Det var aldrig min mening. Forever young.

Maximum

Du vänder ut och in på mig.

Någonstans väntar en förändring.

Min värld är fylld av din doft.

Det tackar jag Gud för.

I mitt hjärta letar förtvivlan efter nödutgången.

Ute regnar det.

Panodil suger

Du är en utmaning.

Som jag mer än gärna tar mig an.

Men bara så länge du låter bli mitt inre.

Du ger mig huvudvärk.

Och med ens vet jag att det redan är dödsdömt.

Så varför ens försöka?

För att jag lever.

Is there anything left to hold on to

Jag läser gamla meddelanden och inser hur jag missuppfattar hela tiden.

Jag misstolkar, vänder och vrider.

Till min egen nackdel och till andras fördel.

Jag säljer min själ.

Jag är korkheten personfierad.

Går jag in i en annan värld så fort personer, jag inte känner på djupet, kommer i min väg?

Gör jag det för att försöka skydda mig själv, genom att låtsas att jag befinner mig i en påhittad värld.

I en fantasivärld som ingen annan än jag kan påverka.

Där jag bestämmer reglerna.

Och slutet.

Som jag tror alltså.

Jag kan inte under några som helst omständigheter återge dessa samtal här, av respekt gentemot andra, men önskar jag kunde. För att komma ihåg. Eller så kanske det är lika bra att jag en dag inte kan komma ihåg.

Lika väl som jag är väl medveten om att tiden rinner förbi mig för varje dag som går, desto lättare känns det att släppa och gå vidare.

Jag kan sakna det som aldrig funnits på riktigt.

Jag kan sakna, men behöver aldrig önska tillbaka en tomhet.

Tomheten finns där och tomheten är du.

Tomheten är du omkring mig, men du finns aldrig nära mig.

Så nära och så långt borta.

Längre bort än någonsin.

När jag öppnade mig försvann en del med dig.

Tiden rinner iväg och jag förmår mig att inte agera alls.

För jag har redan bestämt slutet.

Jag kämpar inte för det tomma.

Inte när jag redan vet.

Jag vinner aldrig. Du kanske gör det en dag.

Jag blundar och hoppas…jag finns här.

Räddare

Jag hyser mycket varma känslor för Mr HH.

Det är svårt att inte göra det.

Jag har inte förstått det förut.

Inte förrän igår efter vårt samtal om N.Y, Venedig, fyllor, åldersnojor och reunions.

Han välkomnade mig med öppna armar när jag var som mest trasig och tråkig.

En resa jag mycket väl behövde.

Han ställde upp utan att egentligen veta för hur mycket.

Utan att egentligen behöva göra det alls.

För sådan är han, vår allas Mr HH.

En gentleman.

En räddare.

En vän.

Jag förstod inte.

Inte förrän igår.

Tack!

Love U!

Ratad

Ungefär såhär lät det igår:

”Jag vill dricka vin, se en film, krama dig och kyssa dig i nacken

– för att du är sööööt”

Givetvis tackade jag nej till denna inbjudan – mot bättre vetande.

Men det var lite gulligt ändå.

..och snart börjar jag faktiskt tro på det där jiddret om att jag är söt.

Jag kan tro på skiten tills jag går förbi min spegelbild.

Kvalikationer som smart, snäll, givmild, lojal och unik är mer uppskattade och mer långlivade.

Jag är däremot en apelsiiin. Det vet jag och du.

About me

Are u sure u wanna hear more?

What if I ain´t worth the while.

Not the style you´d be lookin for.

If I´m sweet tonight.

Things look different in the morning light.

I´m jealous and I´m proud.

If u hurt my feelings I´ll cry out loud.

Would I be the one u seek?

Mild and meek like the girl next door.

Don´t u realise.

I may be an angel in disguise.

It´s lonely to be free.

But I´m not a man´s toy, I´ll never be.

I don´t believe in fairy-tales.

Sweet nothings in my ear.

But I do believe in sympathy.

That´s me, u see.

Won´t u have a drink with me.

Just to see you´re not really sore.

I can´t help my ways.

I´m just not the girl to hide my face.

There´s a special love.

Like an eagle flying with a dove.

I´ll find it in the end.

I miss you in my heart

Jag saknar det som aldrig hände.

Jag saknar det som försvann innan jag hann ikapp.

Jag saknar ljummen sommarnatt som aldrig hänt.

Jag saknar vintergatan och alla stjärnor.

Jag saknar sagans blomsteräng.

Jag saknar den vackra brevid mig.

Jag saknar varje dag.

Jag påminns varje dag.

Jag målar i mitt inre.

Jag målar min själ.

Jag gömmer för att minnas.

På livstid.

Det hände aldrig något. En annan gång gjorde det. Vilken gång räknas? Det som gör mest ont? Eller det jag släppte för att glömma?

Jag vill inte glömma…

Skillnader

Mottog ett välkommet mail från en vän från förr.

Han såg en bild av mig taget i nutid.

Han har inte sett mig på över tio år.

Han komplimerade mig så jag blev alldeles högröd i ansiktet.

Då är det skönt att det sker via mail.

Då finns det tid att smälta de fina orden för att sedan kunna återgälda detta på bästa sätt.

 

Tack!

 

1997

 

”Hehe vi gossar e väl hellre snygga än söta antar jag ;D

Du själv har då gått och blivit vacker iaf de e en sak som e säker ;)”

 

 

2007

 

 

Jag antar att jag endast var söt på den gamla goda tiden.

Eller så var jag inget.

Nu är jag helt plötsligt vacker(?)

Som ett skämt.

Men jag tackar ändå.

Även om jag låtsas som jag aldrig hört detta.

Det närmar sig

Babsan: Hej, jag kan inte den 22, och inte de närmsta veckorna efter det heller. Men ni får väl klara er utan mig. Borde inte va särskilt svårt.

Jag: Annars kan ni ju bestämma den 15 så får vi se om jag kommer loss eller inte. Det är ju inte sagt att det måste ske just då jag kan. Eller hur?

Babsan: Jo. Du är viktigare än mig. Om ni bestämmer den 22 kanske jag kan komma förbi en liten stund. Men det blir ingen fest för mig då. Ingen sprit alltså. Ta den 22 så är jag med på förfesten.

Jag: Jag är inte alls viktigare än dig. Vem påstår sådant dumt?

Babsan: Jag. Men jag menar egentligen att jag aldrig kan. Jag ska ju bara springa hela tiden. Men jag lovar, jag kan vara kul även utan sprit så kör den 22. Jag kommer nykter.

Jag: Jag vet att du är rolig utan sprit.

Babsan: Vad gör vi då? Blir det hemma hos dig? Hos Carre? Hos någon utomstående? Vem fan det nu skulle va…

Jag: Ingen aning. Mig spelar ingen roll. Hos mig är ju smidigast om folk vill till krogen senare. Men jag skiter i vilket.

Jag messade Hellborg om den 22:e september för lite sammankomst.

Alltid en början.

Så ska man börja jaga folk igen.

Jaga, jaga, jaga, jaga….får slänga iväg ett mess till Mattias.

Till att börja med.