På min bilfärd genom höstkvällen igår
lyssnade jag bl a på Lene Marlin.
Hon är bra.
Hade glömt av henne.
Jag uppskattar inte friheten i mitt liv tillräckligt.
Det insåg jag igår där jag drog fram på landsvägen.
Mitt i mörkret.
I två timmar.
Som sällskap hade jag karlavagnen och halvmånen.
Andas in.
Andas ut.
Känn varje ben, varje nerv, varje led, varje rörelse, varje tanke.
Känn.
Vid ett stopp fikade jag kaffe och hemlagad äppelpaj tillsammans med kokos och vaniljgrädde. Gluttade lite snabbt på Bröstcancergalan.
Upptäckte Moneybrother på nytt.
Såg dom uppträda live genom tv-rutan.
Jag vill åka på en konsert med dom.
I like a lot!
Han tackade mig för pralinerna genom att krama mig länge.
Sedan kom min f.d chef och avbröt kramen.
Mr HH var tvungen att återgå till sina arbetsuppgifter.
Men det gör inget.
När jag vaknade i morses visste jag att godsakerna nått den rätta mottagaren.
Snart får jag en kram på riktigt istället.
Kanske t o m två stycken.
Det knyter sig i själen.
Mitt besked är enkelt.
Det är okomplicerat.
Budskapet når inte fram.
Jag ljuger för mitt inre.
Jag irrar runt i labyrinten.
Verklighet och dröm drar ihop sig.
Möter samman.
Kvar står jag i en gråzon.
Av rädsla lämnar jag resten till sitt öde.
Jag vet inte ens om jag ingår där.
Som alla år innan.
År av väntan.
En lördagskväll gav garderobskillen på lokala krogen en massa beröm till mig och min blogg.
Jag vet inte ens vem han är.
Goda nyheter färdas snabbt.
Helgens klokaste råd stod Mr HH för.
”Välj ut det du tror på och skit i resten.”
Så enkelt.
Så självklart.
För enkelt och för självklart för att jag skulle kunna komma på det själv.
Jag kom igår att tänka på Robin. Som jobbade på Dafgårds under en kort period. Jag nämnde detta i förbifarten till Fia. Då visade det sig att han faktiskt befann sig på samma krog som oss. Överraskande. Eftersom krogutbudet är så ofantligt stort i denna stad. Jag är inte cynisk.
Robin är bara så underbart söt helt enkelt!
Ung och vacker.
Och snäll.
Säkert minst tre år sedan vi sågs. Han trodde min rätta ålder understeg 30.
Då blev jag glad. Och han hamnade på ännu mer plus hos mig.
Jag ser inte klok ut! Men det gör däremot Fia och Madde!
Fredagskvällen bjöd på trivsamt umgänge tillsammans med ovan nämnda hos Fia.
Jag håller mig till min pava rött.
Det blev ungefär en halv denna kväll med.
Jag kan leva med det.
En mognadsprocess.
Jag avgudar dessa tjejer.
Trevliga, ärliga, roliga och smarta tjejer som bjuder på sig själva.
Dessutom är dom skitsnygga.
Dom är underbara helt enkelt.
Krogen väntade runt hörnet.
Och med det dyraste drinken i min festhistoria.
God men dyr.
Efter rom och cola körde vi lite girlie. Cosmopolitan samt kvällens dyraste.
En fantastisk underbar kväll med ett vackert slut.
Vi fortsätter turnen om en vecka.
Jag vet.
Ni vet.
På ytan ser det så enkelt ut.
Livet är aldrig enkelt.
Livet i sig är en lärdom att aldrig förkasta.
Vännerna är bokbladen.
Att vända och vända.
Att läsa och läsa.
Evighetens bok.
På ytan ser det enkelt ut.
Vi vet så mycket mer.
Vi vet det ingen annan vet.
Vi vet det ingen annan någonsin kommer förstå.
Vi vet för att vi vet varandra.
Det är så djupt rotat mina vänner.
Inga ord kan någonsin förklara det till sin mest ljustaste sida.
Inga ord kan någonsin förklara hur hårda kamperna är då det sker.
Inga ord kan någonsin förklara överlevnaden.
Inga ord kan någonsin förklara det starka och eviga band mellan oss.
Vi är starka.
Ni är kloka.
Vi är oberoende.
Vi är enade.
Ni är välsignade med vackra själar.
Det speglas i ögonen.
Jag ser det ingen annan ser.
En tanke på Er och jag vet mitt värde.
För den jag är.
Det tackar jag så ödmjukast för.
Jag älskar Er!
Utbildningen kanske inte gav just det rätta resultatet. Men jag fick en tankeställare. Och jag ska föra detta vidare. Till mina nära och kära.
Hela dagen har gått i det sociala umgängets tecken.
Jag hängde på Fia till stan. Hjälpte henne att jaga kläder och skor.
Det är roligare när andra shoppar och jag hjälper till.
Jag blir avslappnad och kan fokusera på annat.
Lunchen intogs hemma hos Ida och Elias.
Efter en sväng på stan tillsammans på jakt efter hemligheter.
Med gott resultat.
Eftermiddagsfika med kaffe, glass och frukt bjöd Geri och kidsen på.
Hon fick äntligen en bibba Blondie av mig.
Hon kommer älska Blondie.
Lovely!!!
Jag har umgåtts med några av mina favoriter samt fått ventilera en massa skit.
Jag säger det igen: Lovely!!!
Jag gjorde något jag borde gjort för länge sedan.
Jag ångrar mig redan.
Ångesten kommer växa.
Och jag med den.
Ett beslut som växte fram.
För att jag ska överleva.
För mitt egos skull skulle jag låtit det vara.
För min själs skull var det enda utvägen.
Denna gång är det på riktigt.
Jag lovar mig själv.
Och jag lovar mina kära vänner.
Hur skulle jag någonsin kunna glömma?
Jag behöver inte glömma men jag måste släppa.
Hände verkligen ingenting under de sista åren?
Hände det någonting alls under alla åren?
Hur många år?
Sju år?
När slutade tiden att utveckla?
En stillastående utveckling?
En utveckling i tanken men inte i själen.
Eller tvärtom?
När slutade jag bry mig om sanningen?
När visste du?
För sju år sedan?
Jag visste alltid.
Men inte samma som dig.
Jag: Du är väl medveten om att jag gör detta för din skull nu?
Henrik: Ja, jag är tacksam för din uppoffring för min skull.
Jag: Kan inte du fixa en snygg och smart brat till mig på Stureplan i gengäld?
Henrik: Nej, du är värd något bättre…
Jag ska via postgången sända iväg praliner till Bromma.
Ida: Dina kompisar finns kvar även om du inte hör av dig under en period. Alla har bra och dåliga perioder. Det vet alla.
Jag: Även om jag vill så mycket.
Ida: Problem som har kört ihop sig i skallen kan man själv hitta lösningar på om man pratar och sätter ord på dem.
Jag: Sant.
Ida: Det är för att då jobbar hjärnans båda halvor. Det är vetenskapligt bevisat.
Jag sysslade med mycket konstigt under gårkvällens partajj.
Skickade konstiga mess.
Ringde konstiga samtal.
Pratade om konstiga saker.
Frågade okända på krogen om konstiga saker.
En bra kväll. Men konstig. Men mest bra givetvis.
Jag ser tecken i allt. Här finns ett t y d l i g t tecken som får mig att tänka om.
Åter igen. Så uppenbart. Mitt framför ögonen. Efter detta mess kulminerade skiten. Som en bomb. Patetiskt.
Jag trodde aldrig på dig.
Jag har aldrig trott på dig.
Allt falerar.
Är det dags att celebrera?
Jag: Jag hatar dig.
Svar: Nä det gör du inte.
Jag: Jo.
Svar: Gör du?
Jag: Jag säger ju det.
Svar: Sluta med det isåfall. Hur skulle det se ut om du gick omkring och hatar alla?
Jag: Det är bara dig jag hatar.
Svar: Sluta hata! Du hatar inte mig. Däremot tvärtom.
Jag: Fuck off
Gårkvällens förförfest hemma hos mig.
När jag ser kort som detta inser jag att jag behöver styra upp.
Skaffa en riktig frilla och börja träna.
Påsarna under ögonen bara finns där och jag har hört att hemorrojdkräm ska funka fint. Iallafall enligt världens alla fotomodeller.
Ska rådfråga det privata apoteket i veckan.
Jag såg och chokladen fick en bitter smak.
Livet är underbart.
Men inte alla dagar.
Och inte för alla.
En ambulans tjuter förbi utanför mitt fönster.
Idag går mina tanka till A L L A som förlorat någon nära.
A L L A.
Heaven can´t wait.
Heaven is around the corner.
12:26
Fia: Hur mår du?
Jag: Jag mår bra. Är trött. Också tänker jag givetvis på han igen. Spelar ingen roll längre. Ingen kan ta hans plats. Jag blir galen. Vad tror jag? Jag lurar mig själv hela tiden. Jag tänker på han hela tiden i mitt undermedvetna. Emellanåt lyckas jag förtränga skiten. Bra kanske på sitt sätt. Ska det A L D R I G ta slut?
Jag somnade ifrån verkligheten och drömde om bränder.
Igen.
Brand i hjärta.
Brand i sinne.
Jag har verkligen lyckats med konststycket att utveckla mig själv genom separationen på ett sådant sätt att jag t o m själv kan k ä n n a förändringen varje morgon jag vaknar. Jag känner och lyckan strömmar genom kroppen. Varför kan det inte få vara med i varje del.
Under tre år bar jag på övertygelsen att det aldrig mer skulle hända.
Under tre år levde jag i en falsk trygghet där mina känslor aldrig kunde skada mig.
Nu är känslorna ikapp och det skadar mig.
Inte på samma sätt som innnan.
Det är värre nu.
Nu är det djupare, just för jag har kommit till insikt.
Mitt undermedvetna segrade till slut.
Min förlust.
Enligt klok utsago behöver jag rensa min hårddisk för att bättre kunna lagra ny fräsch information.
Lycka till!
Avsändare: Du går väl inte och skaffar kille nu så jag missar vinkvällen?
Jag: Vad grundar du denna oro på?
Avsändare: Inget. Jag vill bara dricka vin ihop med dig.
Jag: Ha ha ha
Trots katastrofala försök att agera psykolog och tappad drink var lördagens festligheter skitkul.
Geri ringde innan jag och Fia begav oss till Madde på förfest.
Geri är underbar.
Kvällen avslutades med ett taskigt uppraggningsförsök från en kille i korvkön på bron.
Jag lyckades skaka av honom innan jag cyklade iväg i natten.
Efter förra helgen lärde jag mig halva läxan.
Festligheter fortsätter droppa in under resten av detta år.
Det finns att göra.
Även om jag inte kommer ihåg vad jag förde för moralpredikan förstår
jag mycket väl Ericas ansiktsuttryck.
Jag vill inte ens veta vad jag yrade om.
Det kan nämligen bara bli värre.
Säg aldrig att du saknar mig.
Säg aldrig att du längtar efter mig.
Säg aldrig att jag är den enda i världen.
Säg bara att du finns där för mig när som helst.
Allt annat är början till slutet.
Jag ville aldrig tillbaka.
Men med en förlorad identitet föreföll det sig helt plötsligt naturligt att klänga sig fast vid det destruktiva.
Vilken tur att jag misslyckades fullt ut.
Vackra människor skrämmer mig. Nervositeten smyger sig in under skinnet på mig och min inre situation blir närapå ohållbar.
Även killar som, på ett intellekt plan, besitter talets förmåga gör mig livrädd.
Exempel på en vacker och klok kvinna i sina bästa år.
Fia är fast i mitt liv.
Vaknade tidigt idag.
8.45 var jag på plats i slottet.
Där hamnade jag mitt i frukosten så jag passade på att dricka en kopp kaffe och tugga i mig några vitlöksbröd.
Som förresten var sjukt goda!
Samtalade med Wille och Jossan innan dagis.
Wille poserade givetvis glatt för kameran.
Snyggaste och smartaste killen i stan kom vi båda fram till.
Mamma Geri kan inte annat än hålla med just för att det är sant.
Dagis hägrar för en Jossan på vift.
Dagens gladaste och underbaraste (dagis)tjej.
Efter dagislämning tog vi en promenad med Wåfflan.
Sedan några koppar kaffe.
Sedan ilade jag iväg till nästa anhalt.
Love U!
Jag har en mycket hög toleransnivå gällande det faktum att människor är olika.
Olika skapta med olika nivåer gällande hjärnornas funktionaliteter.
Det har jag inga problem med att förstå och att respektera.
Jag har som sagt en v ä l d i g t hög toleransnivå.
Ibland spricker bubblan.
Som idag.
I timmar tvingas jag lyssna på världens mest ointressantaste och självupptagnaste person med en röst som påminner om en inspelad instruktionsbok.
Och hur roliga är instruktionsböcker?
Och den där off-knappen verkar inte existera alls.
I sällskap med denna maskin blir jag världens tristaste person.
Människor som aldrig blir överraskade.
Alltid likgiltiga inför allt förutom det dom själva upplever och vet och kan.
Jag kan inte för min värld begripa i vilken fantasi dom lever i.
Trista och förutsägbara.
Och ägare till världens största bekräftelsebehov.
I väntan på en sovande Geri.
Jag kom upp och det är huvudsaken.
Skönhetssömn är A och O.
Nästa gång är det jag som sover.
Grattis!
För exakt ett år sen släpptes en bomb och nio av tio trodde det var jag som lämnade.
Synd att verkligheten var en annan.
Då.
Nu är jag glad.
Jag tog bilen mitt i natten och körde utan mål.
Jag kom till Skara.
Längre än så räckte inte bensinen (för att kunna åka tillbaka igen)
för Jet-kortet glömde jag givetvis mitt i sorgen och chocken.
Jag sörjde för att jag svek mig själv.
För att jag blundade och vägrade inse.
För att jag lurade mig själv.
Idag sörjer jag endast förlorade kängor och en ängel som jag fortfarande inte fått tillbaka.
Trots löften från exet. Löften att bryta.
Det säger en del.
Och en massa annat.
Eller kanske inte…
Trist avslut i vilket fall.
Men nu är det som det är.
Jag blir ledsen av nyheter. Elände. Våld. Död. Sorg.
Tacka vet jag Blondie.
Inatt somnade jag med Blondie i famnen.
Denna blogg är en tillägnelse till mina underbara vänner! Till dom mest lojalaste, trognaste, omtänksammaste, ärligaste, roligaste – samt vackraste människorna jag någonsin träffat.
Jag skriver för att komma ihåg mitt liv. Och för att ta lärdom av mitt liv.
Den bästa skolan.
 | Anonym om Sådant vi skrattade åt i … |
 | tjejen om Små ting förgyller min va… |
 | Mr HH om Den goda goda helgen |
 | blurrygirl om Skit ska skit ha |
| Carre om Skit ska skit ha |
*Babe in total control of herself* 
