Intron jag älskar

 Twin Peaks

 

Dallas

Idag har jag kollat på bägge serierna på tv:n.

Guld!

Lösenordsskyddad: Skräckscenario

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Söndagsfika

Efter jobbet fikades det hemma hos mig. Gästerna var Carre, Lotta och Malin W. Innan Lotta och Malin anlände hann Carre och jag ta en promenad i regnet.

Allt mellan himmel och jord diskuterades och däremellan hann jag surfa ut på nätet för att kolla hur det gått med Engla. När jag läste att hon var död blev jag dämpad och tappade all lust.

Jag får skylla mig själv eftersom jag inte kunde vänta med att kolla tills jag blev själv då jag vet hur jag reagerar.

Men fikat var givetvis trevligt, tapinis och gurka gick åt och även liten tepåsar.

Lotta retades genom att sätta tänderna i hamburgare, strips och cola.

Imorgon ska jag hämta glasögonen i Götene.

Att kunna förbise det som hela tiden varit så uppenbart

Alla tecken jag tyckte mig se var i själva verket istället varningssignaler.

Snacka om att bli blåst.

Eller att vara blåst.

Nähä?

Jag: Denna är lätt: gissa vem jag sprang på i affären förut.

Jag vill inte ha henne längre.

Jag: Nä men då så.

Lösenordsskyddad: Nya dörrar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Engla är död

Engla är död.

Ondskan vann igen.

Varför?

————————————————————————————-

Få fall upprör mig så som fallet Engla. Andra tragiska fall som nått mitt innersta på ett kusligt nära sätt är Helen Nilsson i Hörby, Johanna Sällström också Ulrica.

Allt hemskt som händer i världen har jag ingen som helst möjlighet att ta till mig. Jag skulle inte orka en dag att leva med gott samvete med all ondska cirkulerande runt omkring mig.

På något konstigt sätt filtrerar min hjärna, undermedvetna, själ…ja vad som helst…bort det mesta för att slippa känna. Jag känner men jag förtränger och vill inte kännas vid allt hemskt. Jag berörs men inte på ett jobbigt sätt. Mer på ett konstaterande sätt där jag inser att det händer saker varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund som vi inte kan rå på. Och jag lever vidare.

Men någon gång då och då – antagligen för att inte glömma – slinker vissa nyheter/händelser igenom systemet och sätter en kniv i min själ och hjärta. När det händer vill jag bara försvinna och undrar varför just jag förtjänar att leva. Och inte en tioårig flicka med hela livet framför sig. Och för en sekund slutar mitt hjärta att slå.

Engla filtrerades inte bort en enda sekund.

Lilla Engla – Varför?